Jag började fundera på om det faktiskt är början på mitt 55:e kapitel för egentligen borde det ju vara slutet för när jag har fyllt 55 år så börjar jag på mitt 56:e – eller? Kan någon hjälpa mig reda ut det här?

Jag måste skriva av mig angående flytten från Söderfjärden. Hur sjutton kan man samla på sig så många saker på sex år? Vad är det för fel på oss människor när vi formligen drunknar i saker inne i våra hem, ute i garage och verkstäder? Jag trodde att jag hörde till dem som inte hade så många prylar, att jag inte var en samlare men ack så jag har bedragit mig! Nåja, jag är inte en utpräglad samlare – jag är barn av slit och släng-eran – och det är inte för sent att sträva mot att äga mindre. Att blicka framåt genom att flytta blir samtidigt tillbakablick på det man lämnar bakom sig. Man går igenom kartonger som man inte har öppnat på 20 år men som man alltid har släpat med sig från ett ställe till ett annat..just in case… Det är brev, vykort, babygrejer, gamla smycken, teckningar, kalendrar, bilder man tänkt rama in, virkade dukar, garnnystan, porslinsfigurer ( mest kycklingar och änder… ), tygbitar, gardiner, stearinljus i form av tomtar och påskhönor, kassetter med 70-tals musik, ja allt mellan himmel och jord. Fotografier på bebisar…är det Lina eller Hanna? Nej, men hon hade ju punkhår när hon föddes…jamen vem är det då? Någon annans unge?

Apropå de virkade dukarna – de vittnar om hundratals timmar av kvinnoarbete, timmar av hemliga tankar, av skvaller som tvinnats in av virknålen. Jag minns min mormor. Hon var aktiv i martorna i byn och hon skulle en gång vara värd för syjuntan som träffades regelbundet. Hon bakade sju sorters kakor och lade omsorgsfullt fram de senaste alstren av dukar hon virkat, spänt upp med knoppnålar på en skiva och sen stärkt dem med florsockervatten. En duk hade små blommor som liksom växte upp ur duken ( hur gör man? ) men en duk slog rekordet i kreativitet och skicklighet. Det var en rund duk med svanar! Alltså svanarna såg ut att flyta på duken, de satt på duken! Hur gjorde hon?

Mormor var mycket angelägen om att hennes dukar skulle synas och jag tror att det fanns en viss förhoppning om att de andra kvinnorna skulle bli lite avundsjuka. Förmodligen fanns där en tävlan mellan kvinnorna och den som stod värd för syjuntan fick det gyllene tillfället att glänsa med både kaffedopp och handarbete. Varför heter det handarbete? Vad är inte handarbete? Snickeri är väl också handarbete men säger man att en man är ute i handarbetsboden och hyvlar?

Bland alla minnen fanns också ett virkat överkast mormor hade påbörjat åt mig men som av någon anledning aldrig blev klart. Överkastet har följt med mig i alla flyttlass och de har varit några vill jag lova, men nu bestämde jag mig för att göra mig av med det och det var inte lätt. Min mormor bär jag med mig i mitt hjärta och där kommer hon alltid att finnas. Inga överkast, dukar eller skedar kan få henne att kännas mera närvarande än när jag talar med henne och ibland gråter efter henne.

Min äldsta dotter Lina hjälpte mig med flytten och skulle det inte ha varit för hennes hjälp så höll jag väl fortfarande på att köra lådor och sopsäckar mellan Söderfjärden, hyrmagasinet och ekopunkten. Vi fick oss några rejäla skratt när vi gick igenom lådorna innehållande skolårens olika faser. Blått hår, svart hår, hundhalsband, svart kajal, hippiestuket, krigsteckningar från lågstadiet, sammanbitna och finniga ansikten på skolfotografier, partyfotografier… så mycket smärta och ilska, sårbarhet och intensitet – ibland glada leenden. Våra rejäla skratt hade ofta en underton av sorg och en känsla av att det kunde ha fått varit annorlunda, mera helt, mera omsorg, mera trygghet. Så tusen tack, Lina! Utan dig vet jag inte hur jag skulle ha fixat det här.

Jag hoppas det var sista gången en flytt var så ansträngande som den här. Jag tvivlar på att jag någonsin ska hitta den där platsen där jag kan slå rot så med den här farten lär du och dina syskon inte ha mycket att slåss om när jag har kilat vidare. Lika så bra det för vad brukar man säga? Att fan kommer med arvingarna. Skämt åsido, din hjälp var min räddning, kära dotter.

Igår kände jag av den allt starkare gravitationen till det trygga och invanda i hela kroppen, matt och förväntansfull på samma gång. Längtan till soffan, 8-16 dagarna, det förutsägbara, vardagen och ”varaifred” hade gått in i boxningsringen för att möta längtan till något nytt, okänt, svag is och nya möten. I skrivande stund sitter jag i en etta någonstans i Malmö. ”Compact living” är temat i lägenheten och det känns som jag flyttat hemifrån för första gången för jag har aldrig bott i en lägenhet med portkod och tvättstuga men nog drömt om ända sedan jag var ung vuxen. Detta är ett gyllene tillfälle att känna på hur det är att ensam bo i lägenhet i en stad ( att det dröjde så länge! ) . Är jag en lantkvinna eller en stadsbrutta? Det får vi allt se. Men åter till min packning…vad tänkte jag? Var jag helt blank i huvudet när jag packade mina väskor? Väskinnehållet vittnar om att jag tänkt skidort och 15 minusgrader. Idag väntas det bli 7 + och de närmaste dagarna är alla över 0-strecket. Ingen snö, bara grönt och bart… det var nog fan i mig dags att lyfta på rumpan från det hemvanda och trygga och denna dag ska ägnas åt att gå från lägenheten till jobbet, ta tid och pränta in rutten i huvudet. Busskort, skatteverket och matinköp står på listan och sen ska jag jobba upp nervositet inför mitt nya jobb. Längtan till det nya, okända och den svaga isen vann boxningsmatchen!

Fridens liljor!