Jag kom på att jag har ju deltagit i virtuella skrivarkurser: bloggskrift 2010 och bloggskrift 4 och vill länka till dem på den här bloggen, antagligen har jag gjort det tidigare men jag minns inte och jag orkar inte kontrollera det. Det känns ganska märkligt att läsa texterna när jag tänker på när jag skrev dem och hur livet såg ut då. Vem var jag? Hur hittade jag en plats inom mig själv som gav utrymme för kreativt tänkande? Bloggskrift 4 gick 2013 och då hade jag väl börjat bli rätt så bra ihoplappad men ändå. Jag var väldigt ambitiös 2013, vill jag minnas. Studerade, reste till USA för ett certifikat i Dream Builder Coaching och startade min enskilda firma som bl.a. hypnosterapeut ( 2013 lär ska ha varit ett dåligt år för att starta upp projekt av eknomisk natur ). Den mängden studiematerial som jag samlade ihop och antingen slängde eller sparade när jag flyttade var ett bevis på en mycket kunskapshungrig Carina. Det var som om jag försökte hinna ikapp någonting efter många år av mer eller mindre totalt andligt mörker. Flera år av att vara helt eller delvis absorberad av berättelsen om mig och mitt liv förorsakade en andlig härdsmälta som gjorde att jag var mycket olycklig, nedvärderande mot mig själv och ständigt stående på katastrofens brant.
Med andlighet menar jag inte religiositet utan jag menar känslan av att ha kommit hem till sig själv och att inse att jag är en krusning på havets yta men en del av havet. Eckhart Tolle beskriver det så bra när han säger att den lilla krusningen eller vågen är som vårt ego som tror att det är separerat från alla andra vågor, omedvetet om havet och därmed känner sig hotat av de andra vågorna, överlägset eller underlägset de andra vågorna. Föreställ dig att du betraktar vågorna på havet och tänk på varje liten våg som separerat från själva havet – det blir absurt! Men så lever många av oss, separerade från varandra och ständigt bevakande våra revir. Vi är hela tiden beredda på angrepp från andra; kritik, ifrågasättande, nedsättande kommentarer och det är då vi separerar oss från omvärlden. Som om inte det räckte så har också vi den inre kritikern som hela tiden påminner oss om hur bra eller dåliga vi är, hur korkade alla andra är osv. Vi är attackerade från alla håll! Någonstans i skottlinjen försöker vårt högre jag, själen eller vad vi vill kalla det, få vår uppmärksamhet, få oss att stanna upp och uppleva världen istället för att ständigt förklara den.
En annan vanlig metafor är att var och en av oss är en liten ljusstråle av solen som är källan till ljuset. Sen att vi består av samma beståndsdelar som solen är en annan diskussion. Energin som håller hela universum och allt levande är densamma överallt men i olika former. Gregg Braden är en av många som forskar i kvantfysik och andlighet och som bygger broar mellan dessa discipliner. Kolla in honom och jag kan varmt rekommendera hans bok ”The Divine Matrix” som för mig blev en ögonöppnare. Andlighet för mig är att inte enbart förklara världen med våra fysiska sinnen, inte enbart förklara världen med att väga och mäta. Vårt s.k. sjätte sinne ( somliga kallar det för det första sinnet ) är den där inre rösten som somliga kallar intuition eller magkänsla. Ibland vet man bara, utan att man kan förklara det man vet. Det är som om det sitter i ens DNA och som inte behöver förklaras eller dissikeras utan bara upplevas. Att uppleva världen utan att ständigt förklara den är ett sätt att få distans till det ständigt pågående tankesnattret som ganska långt är inprogrammerat material ända från barnsben. Vi kan inte och ska inte sluta tänka men vi kan lära oss att tänka mera intelligent till vår egen och andras fördel. Att helt enkelt se oss själva som andliga varelser som har fysiska upplevelser, små vågor av ett och samma hav.
Sadhguru förklarar mycket bra hur vi kan förhålla oss till vårt tänkande och få distans till det!
Jaja, jag vet inte vart jag är på väg med det här. Jag skulle ju bara lägga ut länkar till gammalt skrivmaterial.
Det har gått två veckor sedan jag kom ner till Malmö och det började inte precis som jag hade hoppats. Hann jobba två dagar innan jag drabbades av influensa som jag inte har haft på säkert tio-femton år. Bet ihop och jobbade ytterligare två dagar men sen fick jag ge mig. Det blev sängläge i några dagar och ett lämpligare jobb dök upp så nu blir det att pendla till Helsingborg men det är inte så långt så det ska nog gå bra. Har varit ledig för länge så nu känner jag mig taggad och vill JOBBA!
Vändagsfirandet började redan i söndags då jag sökte mig till Kockum Fritid där tidningen Nära ordnade en Hjärtedag – en heldag med föreläsningar, storseans, musik i kärleksfull atmosfär och jag tror att jag fick en ny vän där. Hon kom och satte sig bredvid mig och efteråt fick jag lift med henne in till stan. Hon verkar höra till kategorin människor som upplever väldigt ofta och mycket synkronicitet. Hon påminner väldigt mycket om en kvinna som sedermera blev en god väninna under studietiden på SYH. Jag ser fram emot hälsomässan i Eslöv i mars då vi ska åka dit om inget annat kommer i vägen. Jag måste få skryta lite nu, det händer så sällan – jag och en förjusande äldre dam åt lunch tillsammans med Pierre Hesselbrandt och en kvinna från redaktionen för mediakoncernen Egmont som ger ut b.l.a. tidningen Nära. Trevlig och jordnära man, den där Pierre, må jag säga. Och hans utseende är ju verkligen inte till hans nackdel… Men har man suttit en hel dag tillsammans med över tvåhundra personer som är helt fokuserade, öppna, vänliga och generösa så kan man bli väldigt trött och jag kände ett stort behov av att duscha när jag kom hem. Varför? Jo, man blandar sin egen energi med andra och när det blir så tätt och så länge brukar det kännas som om huden inte kan andas – så är det för mig i alla fall. Så ett enkelt tips för energirensning av din lekamen – duscha!
Idag har solen lyst över staden och jag tog en promenad till Pildammsparken som just nu har sin vintervila men jag ser fram emot att få ta en fika i det gröna bland rosor och fåglar i sommar tillsammans med dotter Hanna, om jag fortfarande är här dvs. Jag mötte en och annan hundägare och det var särskilt en äldre dam med en frusen Whippet som mitt hjärta började klappa för lite extra. Hon – damen alltså – var så söt och man kunde se att hon verkligen älskade sin hund. Hon satt på en bänk och strök hunden över huvudet och de hade en speciell kontakt, det syntes. Damen tittade på mig och log och jag blev alldeles varm inombords.
Det är beskärningstider i parker och gårdar runtom i stan och jag stannade till vid ett träd som bearbetades av en kvinna som kämpade för att komma upp från att ha stått på knä och hon grinade illa. Vi snackade en stund om hur man ska beskära och hur svårt det kan vara att få en snygg form på trädet.
Efter en stunds kontemplation över gässens märkliga beteende att från ena stunden av unisont och vilt snatter plötsligt tystna och igen unisont lägga sina huvuden under en av sina vingar för en powernap vandrade jag vidare och kom till Johanneskyrkan ( kyrkor måste alltid undersökas när man kommer till en ny stad! ) vid Triangeln ( lär ska vara Malmös äldsta bevarade gatukorsning, från medeltiden ) där jag kollade in infotavlan. Det skulle ordnas en vändagskonsert med kör ikväll. Jag såg ingenstans vad det skulle kunna kosta då det upp för kyrktrappan kom en parant kvinna i min ålder med brunrött, tuperat hår, leopardjacka och rött läppstift. Hon fimpade en cigarett och det såg ut som om hon var på väg in i kyrkan så jag tog ett steg fram till henne och frågade om hon visste något om kvällens konsert och var man kunde få reda på biljettpriset. Hon tog fram en gammal Nokia och våra blickar möttes i samförstånd när jag sa att jag också har en sån ( fast min är av nyare modell ). Hon ringde någon i församlingen och det visade sig att det vara gratis! Hon jublade och kramade mig och svassade sedan iväg medan hon sjöng ”What’s love got to do with it”. Hon sa att hon också skulle komma dit ikväll men någonting säger mig att det inte blir så fast man kan ju aldrig vara helt säker. På väg in till kyrkan var hon då defintivt inte när jag mötte henne. Hon hette Dragan…nånting. Serbisk eller bosnisk, skulle jag tippa. Alltså, Dragan är ju ett manligt namn ( betyder ”den man älskar”, har jag fått veta ) men jag antar att hennes ”Dragan” var en del av efternamnet. Hur som helst, hon fick mig att skratta och jag glömmer aldrig hur hon sjungandes svängde runt hörnet och försvann.
Det som har varit det genomgående temat idag är leenden – och äldre kvinnor! Jag har gått med ett inre leende hela dagen och jag har mött människor som har tagit sig tid att prata några ord, mött människor som har gett leenden tillbaka och det slår mig ännu en gång vilket mirakel ett leende är. Denna lilla gest som öppnar dörrar och hjärtan, slipar bort vassa kanter och lossar grepp av oro och svårmod – om så bara för ett ögonblick. Likt solen som lyser mellan molnen och får oss att vända våra vinterbleka kinder mot himlen. Idag är det Vändagen och många av oss kanske anstränger oss lite extra för att vara vänliga mot varandra men låt inte leendet enbart vara för den här dagen. Varför inte göra en deal med oss själva från och med nu att vi varje morgon innan vi går ut världen bestämmer oss för att le mot åtminstone tre främlingar vi möter under dagen och se vad som händer med oss. Jag tror på mirakler för dom finns här hela tiden, i oss och bland oss, inte i himlen eller på andra planeter. Vi är mirakler.
Jag började fundera på om det faktiskt är början på mitt 55:e kapitel för egentligen borde det ju vara slutet för när jag har fyllt 55 år så börjar jag på mitt 56:e – eller? Kan någon hjälpa mig reda ut det här?
Jag måste skriva av mig angående flytten från Söderfjärden. Hur sjutton kan man samla på sig så många saker på sex år? Vad är det för fel på oss människor när vi formligen drunknar i saker inne i våra hem, ute i garage och verkstäder? Jag trodde att jag hörde till dem som inte hade så många prylar, att jag inte var en samlare men ack så jag har bedragit mig! Nåja, jag är inte en utpräglad samlare – jag är barn av slit och släng-eran – och det är inte för sent att sträva mot att äga mindre. Att blicka framåt genom att flytta blir samtidigt tillbakablick på det man lämnar bakom sig. Man går igenom kartonger som man inte har öppnat på 20 år men som man alltid har släpat med sig från ett ställe till ett annat..just in case… Det är brev, vykort, babygrejer, gamla smycken, teckningar, kalendrar, bilder man tänkt rama in, virkade dukar, garnnystan, porslinsfigurer ( mest kycklingar och änder… ), tygbitar, gardiner, stearinljus i form av tomtar och påskhönor, kassetter med 70-tals musik, ja allt mellan himmel och jord. Fotografier på bebisar…är det Lina eller Hanna? Nej, men hon hade ju punkhår när hon föddes…jamen vem är det då? Någon annans unge?
Apropå de virkade dukarna – de vittnar om hundratals timmar av kvinnoarbete, timmar av hemliga tankar, av skvaller som tvinnats in av virknålen. Jag minns min mormor. Hon var aktiv i martorna i byn och hon skulle en gång vara värd för syjuntan som träffades regelbundet. Hon bakade sju sorters kakor och lade omsorgsfullt fram de senaste alstren av dukar hon virkat, spänt upp med knoppnålar på en skiva och sen stärkt dem med florsockervatten. En duk hade små blommor som liksom växte upp ur duken ( hur gör man? ) men en duk slog rekordet i kreativitet och skicklighet. Det var en rund duk med svanar! Alltså svanarna såg ut att flyta på duken, de satt på duken! Hur gjorde hon?
Typ nånting sånt här…
Mormor var mycket angelägen om att hennes dukar skulle synas och jag tror att det fanns en viss förhoppning om att de andra kvinnorna skulle bli lite avundsjuka. Förmodligen fanns där en tävlan mellan kvinnorna och den som stod värd för syjuntan fick det gyllene tillfället att glänsa med både kaffedopp och handarbete. Varför heter det handarbete? Vad är inte handarbete? Snickeri är väl också handarbete men säger man att en man är ute i handarbetsboden och hyvlar?
Bland alla minnen fanns också ett virkat överkast mormor hade påbörjat åt mig men som av någon anledning aldrig blev klart. Överkastet har följt med mig i alla flyttlass och de har varit några vill jag lova, men nu bestämde jag mig för att göra mig av med det och det var inte lätt. Min mormor bär jag med mig i mitt hjärta och där kommer hon alltid att finnas. Inga överkast, dukar eller skedar kan få henne att kännas mera närvarande än när jag talar med henne och ibland gråter efter henne.
Min äldsta dotter Lina hjälpte mig med flytten och skulle det inte ha varit för hennes hjälp så höll jag väl fortfarande på att köra lådor och sopsäckar mellan Söderfjärden, hyrmagasinet och ekopunkten. Vi fick oss några rejäla skratt när vi gick igenom lådorna innehållande skolårens olika faser. Blått hår, svart hår, hundhalsband, svart kajal, hippiestuket, krigsteckningar från lågstadiet, sammanbitna och finniga ansikten på skolfotografier, partyfotografier… så mycket smärta och ilska, sårbarhet och intensitet – ibland glada leenden. Våra rejäla skratt hade ofta en underton av sorg och en känsla av att det kunde ha fått varit annorlunda, mera helt, mera omsorg, mera trygghet. Så tusen tack, Lina! Utan dig vet jag inte hur jag skulle ha fixat det här.
Jag hoppas det var sista gången en flytt var så ansträngande som den här. Jag tvivlar på att jag någonsin ska hitta den där platsen där jag kan slå rot så med den här farten lär du och dina syskon inte ha mycket att slåss om när jag har kilat vidare. Lika så bra det för vad brukar man säga? Att fan kommer med arvingarna. Skämt åsido, din hjälp var min räddning, kära dotter.
Igår kände jag av den allt starkare gravitationen till det trygga och invanda i hela kroppen, matt och förväntansfull på samma gång. Längtan till soffan, 8-16 dagarna, det förutsägbara, vardagen och ”varaifred” hade gått in i boxningsringen för att möta längtan till något nytt, okänt, svag is och nya möten. I skrivande stund sitter jag i en etta någonstans i Malmö. ”Compact living” är temat i lägenheten och det känns som jag flyttat hemifrån för första gången för jag har aldrig bott i en lägenhet med portkod och tvättstuga men nog drömt om ända sedan jag var ung vuxen. Detta är ett gyllene tillfälle att känna på hur det är att ensam bo i lägenhet i en stad ( att det dröjde så länge! ) . Är jag en lantkvinna eller en stadsbrutta? Det får vi allt se. Men åter till min packning…vad tänkte jag? Var jag helt blank i huvudet när jag packade mina väskor? Väskinnehållet vittnar om att jag tänkt skidort och 15 minusgrader. Idag väntas det bli 7 + och de närmaste dagarna är alla över 0-strecket. Ingen snö, bara grönt och bart… det var nog fan i mig dags att lyfta på rumpan från det hemvanda och trygga och denna dag ska ägnas åt att gå från lägenheten till jobbet, ta tid och pränta in rutten i huvudet. Busskort, skatteverket och matinköp står på listan och sen ska jag jobba upp nervositet inför mitt nya jobb. Längtan till det nya, okända och den svaga isen vann boxningsmatchen!
…det är en tuff tid vi lever i. Det är en härlig tid vi lever i. Vilka av dessa påståenden är sant? Båda, naturligtvis. Det är ur betraktarens öga som berättelsen om livet och världen berättas och betraktaren själv är en värld i sig. Ett universum av tankar och känslor som formats av minnen och erfarenheter. I skrivande stund är vi enligt FN ca 7,3 miljarder människor på jorden – 7,3 miljarder små universa som alla har sina små och stora berättelser…
Jag utgår från mig själv och det jag tror mig veta i allt jag säger och gör. Jag är ögat i stormen men ögat kan inte betrakta sig själv lika lite som jag med mitt öga kan titta in i mitt huvud. Jag betraktar världen från en utsiktspunkt någonstans inom mig och jag tolkar det jag ser utifrån mina minnen och erfarenheter. Är universum en fientlig eller vänlig plats? frågade sig Albert Einstein och svaret är både och beroende på den som besvarar frågan. Han lär ska ha ansett att det är den viktigaste frågan människan bör ställa sig för svaret avgör om universum är en vänlig eller fientlig plats och universum rättar sig efter svaret! Hur kan det vara möjligt? Egentligen är det ett löjligt enkelt svar; vart jag riktar min uppmärksamhet, dit går min energi. Så om jag ser fiender och idioter överallt så är det förmodligen jag som har en fientlig inställning till min omgivning. Universum är som en gigantisk spegel som kastar tillbaka bilden av mig själv, mina tankar och känslor.
Ovanstående text var början på mitt utkast till en bok som jag tänkte jobba med i Skrivarakademin i Vörå som jag anmälde mig till men som jag hoppade av p.g.a livsomständigheter där fasta rutiner och tidtabeller för närvarande inte har någon plats. Jag låter texten vara kvar för den känns aktuell för mig här och nu.
Jag har inte alltid sett Universum som en vänlig plats. När jag var yngre ansåg jag mig vara orättvist behandlad av allat och alla och jag framlevde livet insvept i en offerkofta. Jag sparkade och bet ifrån mig, onåbar och hård som flinta. Jag behöver ingen och ingen ska behöva mig! En ensam ö som hoppades sjunka ner i havet vid 37 års ålder. Varför just 37 år verkade vara en bra tid att dö kan jag inte svara på – kanske Marianne Faithfuls låt om Lucy Jordan som hoppade från taket när hon var 37 år hade en viss effekt på mig. Jag menar, Lucys liv verkade inte så värst innehållsrikt men så levde hon ju i en fantasivärld där någon annan skulle ta hand om henne medan hon körde genom Paris i en sportbil och med vinden i sitt hår.
Jaja, det var då det och nu är nu och just nu sitter jag på Wasaline på väg till Umeå för att möta upp med bror och mor. En övernattning och sen bär det av till Malmö. Jag har efter många månaders övervägande bestämt mig för att göra något annat detta år 2018. Nu ska jag jobba i Sverige och jag börjar vid sydspetsen av landet och om det går som jag har tänkt så letar jag mig uppåt i landet eller så inte. Man vet inte vad som kan hända och det är det som är det centrala temat i år! Man vet inte vad som kan hända! Jag älskar den känslan, att inte veta, att inte kunna planera men istället konstatera efteråt vad man borde ha haft med sig eller hur man borde ha rest.
Jag har heller inget hem längre. Mitt base camp är mitt gamla flickrum där allt som jag tror jag behöver använda till och från finns nerpackat i lådor och säckar. Resten finns i ett lagerutrymme jag hyr på obestämd tid. Att flytta från Söderfjärden var ingen lätt sak – jag har nämligen aldrig mått så bra i mitt liv som där. Huset, gården, de vida fälten, djuren, stjärnorna på natthimlen och grannarna har varit som en varm och mjuk filt runt min trötta själ och jag har fått vila, jobba och bara vara. Jag har visserligen sneglat på en tomt en bit från huset där jag bodde men jag har bestämt mig för att inte äga något ( tja, om någon skulle ge mig tomten eller pengar till den kan jag ju för all del överväga tomten i fråga ) för just nu är det FRIHET som gäller. Jag är inte där ännu men jag jobbar på det och sen får jag se vad som väntar bakom nästa hörn.
Nu är Universum för mig en vänlig plats och det har gjort att jag vågar gå ut till kanten av det jag känt till och stiga ut i det okända, full av tillit och med minsta möjliga tankeverksamhet. Nu är det känsla och intuition som styr!
När jag var yngre drömde jag om att resa runt i världen, diska mig fram på fartyg från en kontinent till en annan och allt jag ägde skulle rymmas i en ryggsäck. Nu sitter jag med två tungt lastade resväskor och får antagligen betala straffavgift för övervikt när jag checkar in till flyget till Malmö. Man blir mera jordbunden och tyngre i gumpen med åren men skam den som ger sig! Ryggsäcken, vandringskängorna och mina tarotkort som vägvisare hägrar vid horisonten och jag vädrar doften av berg och klara vatten någonstans i Sverige ( eller Afrika, Indien, Sydamerika… ). Om jag var som haren i sagan om ”Sköldpaddan och haren” när jag var yngre – hoppade från en sak till en annan, övermodig och arrogant och med skov av otrolig slöhet – så blir jag alltmera lik sköldpaddan som i sin långsamma takt, koncentrerat och ihärdigt, går mot målet utan att snegla åt sidorna och vem var det som vann kapplöpningen?
Min dotter Hanna nyligen flyttat till Malmö och vem hade kunnat hitta på att jag också skulle hamna dit? Det blir nog jazzklubb och god mat mer än en gång, Hanna!
En sak oroar mig dock; hur klarar man sig i Sverige utan smarttelefon?
Jaha! Nu ska jag för n-te gången sätta tankar på print. Jag vill minnas att jag för ett tag sedan sa i Linas och Carinas Podcast att jag var ganska trött på mina egna åsikter men det var då det. Jag kanske kände en slags meningslöshet just då. Men som tur är kan man alltid byta åsikt – inget är ju hugget i sten.
Min andra hemsida har jag under en längre tid behandlat styvmoderligt och det är inte bra för min verksamhet som egen företagare på deltid men jag har liksom inte fått till det av olika orsaker. Jag startade upp mitt företag 2013 och jag har nog inte varit tillräckligt hungrig, haft tillräckligt med självförtroende eller så har jag satt ribban för högt. Jag har insett att jag ställer väldigt höga krav på mig själv när det gäller arbete och det har satt hinder på vägen. Jag fick dessutom en ahaupplevelse när en person sa att jag verkar vara en sån som när jag planerar något i huvudet så har jag liksom redan upplevt det och därför har jag inte drivkraft till att manifestera mina visioner i fysisk form – en klassisk dagdrömmare med andra ord. Enligt alla konstens regler borde jag i rimlighetens namn med jämna mellanrum skriva om min verksamhet, om de olika behandlingsformerna och varför just dom är bra men det biter inte liksom. Är det min dåliga självkänsla som talar nu? Jag vet inte men jag tycker det är mycket mera givande att skriva om annat. Det är mera ”håll käften och arbeta”- stuket över mitt sätt att förhålla mig till jobbet och det är garanterat inte ett smart sätt, det vet jag. Jag vet ändå vad jag kan och sticker inte under stol med det.
Mitt eget företag är i allra högsta grad levande och jag ska pimpa upp den med några små förändringar. Små justeringar kan i slutänden leda till oanade höjder och ingen vind är ju gynnsam för seglaren som inte har stakat ut kursen. Första steget är redan taget; alla mina inlägg från min andra hemsida har flyttat hit med hjälp av Kaj Lindh som har räddat mig ur många knipor vad gäller hemsidor med allt vad det innebär.
Jag har hittat mina skrivalster från skrivkursen Bloggskrift 5 och jag måste erkänna att jag är ganska imponerad av mig själv. Ibland får man till det 🙂 Jag rekommenderar kurserna som bloggskrift ordnar och den som är med i någon av författarföreningarna i svenskfinland kan delta. Är man inte med i en förening kan man snabbt och lätt bli medlem här. Billigt är det dessutom.
Jag har tagit min längtan till skrivandet så pass mycket på allvar att jag har anmält mig till skrivarakademin som startar nu i september och jag känner mig taggad! Jag älskar att skriva men det finns liksom ingen linje och jag bluddrar ut åt alla håll. Jag har flera påbörjade bloggar som jag inte ens minns namnen på. Kanske, kanske det blir mera ordning på torpet nu!
November kliver in i mitt hus, sätter sig ner i min fåtölj och försjunker i tankar. Utanför mitt fönster ser jag grantopparna vaja i vinden, lönnen står kal och svart, spretar med grenarna upp mot skyn som i ett högmodigt trots och ljuset har ännu en gång dragit sig tillbaka för att ge mera plats åt mörkret. November betraktar mig, följer varje steg jag tar och jag känner hur mina molltoner börjar vibrera och ännu en gång skapar vi musik tillsammans i mörkret. Novembermusik är carezzando, adagio, contristezza, malinconico ( man lär sig bättre om man aktivt söker information så det är bara att googla ) och jag låter mig sjunka ner i de djupare djupen av mitt varande där något eller någon står med öppen famn för att hålla om mig och viska i mitt öra att tiden inte finns.
Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Jag besökte min morfar för en stund sedan. Morfar, om ett par år fyller han 100 år. Morfar, en man som har krigat både för Finland och för ett drägligt liv. Hans älskade dog för över 30 år sedan och som han har kämpat för att orka gå vidare utan henne vid sin sida. Morfar, en överlevare som undrar varför han är kvar här. Vad är meningen? Medan han sover sitter jag och bläddrar i fotoalbum. Bilder av oss alla; barn, unga mammor och brunbrända mansansikten. Mormor, navet som höll allt på plats men vars anletsdrag avslöjade att tiden inte var på hennes sida. Bilder av solblekta luggar, kaffekalas i det gröna, en gammal hund, brudpar under brinnande krig, soldater någonstans på Karelska näset, älskande par i roddbåtar, kor på bete. Liv som levdes, liv som slocknade och jag vill stiga in i fotografierna och höra livet som pulserar i kon Lilja som var så snäll, i stenen som jag älskade att sitta på för den var som en famn och där fanns kattguld, i mormors skratt och i stararnas sång en tidig sommarmorgon. Jag vill ännu en gång som 7-åring ta på mig skridskorna och åka på den frusna vattenådran som gick i kringelkrokar mellan träden och åkrarna, jag vill komma i kontakt med mig själv när jag låg i snön en kall julkväll och tittade upp mot stjärnorna undrandes över varför jag inte fick stanna kvar där uppe.
Jag betraktar morfar och ber att han ska få komma hem snart, sen sätter jag mig i bilen och åker hem till här och nu – till ett här och nu som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig. Jag har inte skrivit något på flera månader av den enkla orsaken att jag inte har haft något att säga och då är det lika bra att vara tyst. Tillvaron har varit på ”flight mode” alltsedan februari-mars då jag invaderades av en aggressiv förkylning som senare bytte skepnad till trötthet och diffusa symptom som fortfarande har sitt grepp om mig men det ska väl bli bättre småningom.
Jag har uppmanats att göra något åt min hemsida med tanke på mitt verksamhet som hypnoanalytiker, coach mm. och det är säkert helt korrekt. Jag förstår att läsare kanske blir förvirrade över vad min hemsida egentligen vill förmedla för just nu blandas mina subjektiva betraktelser över allt och inget med min verksamhet och det är inte smart. För att kunna utveckla min verksamhet och nå ut till flera människor så borde jag naturligtvis satsa på att koncentrera mig på att marknadsföra, förmedla forskning och framsteg, dela erfarenheter och ge tips. Jag har redan köpt en till domän men ännu har jag inte kommit till skott och jag vet faktiskt inte varför. Tvekan kan bero på bristande självkänsla, tvivel på mål och riktning, vilsenhet eller så behöver jag helt enkelt någon eller några att brainstorma och samarbeta med ibland eller så är det ren och skär mental trötthet. Jag tenderar nämligen att glömma att jag dagligen jobbar med människor i kris och det tar ut sin rätt. Hur det nu än är så kommer det att bli bra och det är det som är så vackert med melankoli; den drabbande och smärtsamma känslan av alltings förgänglighet och människans eviga längtan och strävan till någonting större än henne själv sida vid sida med känslan av glädje och sammanhang. Mitt i detta vandrar jag och förundras över så vackert livet ändå är.
Jag brukar säga till mina klienter att alltid skriva upp sånt som känns viktigt att ta upp i samtal. Jag har haft flera saker jag tänkt jag skulle skriva om men jag har inte gjort anteckningar så i skrivande stund lider jag av minnesförlust. Jag lever inte alltid som jag lär med andra ord. Dessutom är jag lite distraherad av Nils Landgrens ljuva röst och känner hur den softa jazzen gunga fram i blodådrorna medan jag tittar ut genom köksfönstret och ser hur hundlokorna svajar lite lojt i det regngrå ljuset. Det är midsommarafton och det är långt från sommarkänsla, grillar och glada skratt. Det är svårt att leva upp till sinnebilden av midsommarfirande när fotbeklädnaden består av yllesockor, huvudet igentäppt av pollen och resterna av vinterns flunsa hänger sig envist kvar så jag låter melankolin svepa sin gråa filt runt mina axlar till tonerna av Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka” tolkad av Nils Landgren och Esbjörn Svensson. Jag längtar hem till Sverige just nu – väldigt mycket – och det knyter sig i bröstet när jag hör vallvisor och hornlåtar. Det är en längtan som inte riktigt går att beskriva – den vibrerar in i varje cell och den är som ett lockrop från fäbodvallar och skogar och varje gång jag hör någon kula vill jag bara gråta. Någonting svarar inom mig – ett gammalt minne från ett annat liv. En god vän sa någonting bra häromdagen då vi pratade om vår längtan till Sverige som bådas vår uppväxt är starkt präglad av: vi är som båtflyktingar som aldrig riktigt kommer i hamn någonstans, vi lever liksom hela tiden i en parentes, i en tillfällighet. Det är inte det att det inte är bra att bo här i Österbotten men det är som om en inte riktigt får ro i själen. Denna rastlöshet har naturligtvis sitt ursprung i annat än bara längtan till ursprunget om en säger så och en är nu som en är – rastlös, ständigt på väg någonstans…
Men nu är vi här och världen har sin gång vare sig en vill det eller inte ( ni hör, melankolikern talar ). I skrivande stund sitter en katt och glor på mig samtidigt som jag försöker koncentrera mig och jag känner mig anklagad så där i största allmänhet…
”Du bara jobbar och jobbar… jag då?”
Men det som är på gång här på backen där vi bor är att nu kan den som känner längtan till tystnad, skog, öppna fält, trevligt sällskap eller ensamhet hitta allt detta och lite till här! Grannarna har under sina anletens svett och med stor envishet ägnat många timmar till att färdigställa denna lilla oas för den som har vägarna förbi, för den som vill vila rumpan från mc-sitsen ett tag, för den som vill känna historiens vingslag i väggar och inredning och för den som vill vara nära men ändå avskild. Förstås, Söderfjärden Bed & Box finns till för den vars stora passion är hästar för Camilla har två egna fyrbenta vänner och jag antar att det hon inte vet om hästar är inte värt att veta. Bättre värdar än Camilla och Peter får man leta efter! Och för den skrivande människan är den lilla stugan en dröm att vistas i för inspiration, eftertanke och lyriska ögonblick.
Mera information, flera och snyggare bilder hittar du på facebook.
Här sover en gott, vill jag lova!
Nästa vecka bär det av till Svearike och närmare bestämt till Gränna och Uppgrenna Naturhus som nyligen öppnade sina dörrar för konserter, föreläsningar, retreat, behandlingar, sommarcafé m.m. och jag ser med spänning fram emot vad Bodil och Björn har åstadkommit. Jag ska bevista en konsert med Kevin James Carroll och det ska bli sååååå roligt så! Bara att få komma till Gränna gör mig glad i själen – att få stå och titta ut över Vättern, krama hunden Maya, njuta av den vackra miljön…det blir ett inlägg om det när jag är hemma i mitt kök igen.
Söderfjärden B & B, Uppgrenna Naturhus…det handlar mycket om själens och kroppens välbefinnande. En annan längtan jag bär på just nu är att kunna vara på ett spa – helst längre än ett veckoslut. Hela mitt väsen ropar efter avskildhet, välgörande behandlingar, tystnad, kravlöshet och omtanke. Jag befinner mig i ett gap i tillvaron – varthän, varthän? Jag kom nyligen i kontakt med SpaDreams och fann till min förtjusning att här finns det många alternativ att välja mellan och jag leker med tanken att packa väskan i höst eller vinter för en time out i tillvaron. En behöver inte alltid resa runt halva jorden för att hitta lugn och ro utan det finns på närmare håll om en hellre håller sig nära hemknutarna. Det är klart, det inre tillståndet av frid och ro borde alltid finnas där oberoende yttre omständigheter men ibland kan det vara bra att stiga åt sidan, låta världen ha sin gång medan en dyker ner i skön pool, låter sig masseras in med väldoftande oljor och bara vara. Vi i västvärlden lider svårt av stress, meningslösheter och vi verkar vara ständigt på jakt efter någonting. Detta någonting finns antagligen strax under ytan av glassighet, pretentioner och kravet på att vara LYCKAD och LYCKLIG 24/7/365. Om en vänder blicken och örat inåt istället för utåt kan en komma i kontakt med ens längtan och den längtan är unik för var och en av oss. Vad är din längtan? På riktigt?
Gå gärna ut och se solen stiga upp strax före midnatt i morgon 20.6 – om det inte är mulet förstås och det ska vi hoppas att det inte är. Till dig som längtar efter en livskamrat; plocka sju eller nio blomster under tystnad och lägg dem under din kudde när du ska sova eller gå sju varv baklänges runt en brunn under tystnad eller ät kraftigt saltad gröt innan du går till sängs utan att dricka något innan. Våga vara lite magisk, lite vidskeplig, lite irrationell…vem vet, det kanske ger utdelning 🙂 Den som är nyfiken på en del midsommartraditioner och hur de har kommit till kan få mera kött på benen om en lyssnar på Vetenskapsradion Forum
Bilden här under tog jag för ett par år sedan på midsommarmorgonen då solen steg upp. Jag kommer att tänka en textrad i Cornelis Wreeswijks ”Grimasch om morgonen” ( jag vet, fortfarande melankolisk… ) som jag tycker passar in på bilden: ”Nu faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta. Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta”.
En riktigt skön midsommar till dig, kära medvandrare på livets kringelkrokiga vägar!
I början av min karriär som hypnoterapeut upprepade jag ett kardinalfel några gånger tills jag fattade vad det handlade om. När jag gav till mina klienter vägbeskrivningen till min mottagning sa jag varje gång så här: ”När ni kommer upp på backkrönet ser ni ett gult hus snett framför er – ni ska inte åka dit. Ni ska istället vika av till höger…”. Varje gång gjorde mina klienter precis det jag sa att de inte skulle göra – de åkte till det gula huset. Vad gjorde jag för fel? Varför åkte varenda en av dem till mina grannar fast jag uttryckligen sa att de inte skulle åka dit? Mina grannar är gudvaretackochlov förstående och var säkert många gånger roade av dessa missförstånd. Jag började misstänka att det var inte klienterna som inte hörde vad jag sa utan det var jag som sa fel. Det som hände var att jag i min beskrivning lade in en negation – ni ska inte åka… – och hjärnan har ingen bild för ”inte” men däremot kan den skapa en bild av ett gult hus. Ordet ”inte” blir därmed bortfiltrerat då en bild av ordet saknas. Hur beskriver man ordet ”inte” i bilder? För att låna min hypnoslärare, Jörgen Sunvalls ord; ”En negativt formulerad suggestion framkallar en bild av det man inte vill ska hända”. Och det händer. Den klassiska ”tänk inte på en rosa elefant” har väl många stött på och vad tänker vi på om inte en rosa elefant?
Tänk INTE på en rosa elefant!
Filosofiklubben ”Amici in Spiritu” som jag har äran att vara medlem i hade för en tid sedan en sits där vi talade om etik. Av någon anledning kom jag på mig själv att tänka på Guds tio budord och varför jag tror att det är så svårt att följa dem – ja, åtminstone några av dem – och då slogs jag av en tanke. Tänk om det är negationerna i budorden som bidrar till att vi verkar göra precis tvärtemot de säger att vi inte ska göra? Av de tio budorden är det åtta som börjar med ”Du skall inte…”. Om den mänskliga hjärnan inte kan processa negationer så blir det i alla fall för mig mera förståeligt varför det är så svårt att följa budorden. Vi håller nog med om att man inte skall dräpa men likväl slaktar vi varandra och andra arter med liv och lust och ibland på de mest raffinerade sätt, så någonting är fel här. Budorden är mera en läpparnas bekännelse än en livsstil. Jag vågar påstå att en orsak är att budorden är felformulerade. Moses gjorde en rejäl miss här ( får jag stryk nu? ). Så nu ska jag ta och dela biskop emeritus Lennart Koskinens uttolkning av budorden som han ser det och jag vill att du, kära läsare, ska göra ett test. När du läser de ursprungliga budorden vill jag att du ska lägga märke till hur det känns i kroppen när du tar in orden. Känner du dig öppen och avslappnad eller känner du dig ihopdragen och spänd? Läs sedan Lennart Koskinens uttolkning av dem och lägg märke till hur din kropp reagerar. Du kan vara säker på att din kropp reagerar för det gör den på allt vi tar in med våra fem sinnen och på vad vi tänker. Ok?
Negationerna, Moses! Negationerna!
Guds tio budord ( dekalogen ) som används idag inom den svenska kyrkan
1.Du skall inga andra gudar hava vid sidan av mig
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.
3. Tänk på vilodagen så att du helgar den.
4. Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
5. Du skall inte dräpa.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7. Du skall inte stjäla.
8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.
10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänarinna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
Vänta en stund och känn in hur dessa budord landar i dig innan du fortsätter att läsa.
Lennart Koskinens uttolkning
1. Inrikta ditt liv på den Gud som är alltings ursprung och mål.
2. Använd Guds namn endast i det godas tjänst.
3. Ge dig själv regelbunden tid till vila och uppbyggelse.
4. Visa dina föräldrar respekt och kärlek så kan du förvänta dig detsamma av dina barn.
5. Värna och vörda livet i alla dess former.
6. Var trogen mot din partner.
7. Respektera andras egendom och rättigheter.
8. Visa dig pålitlig i tanke, ord och handling.
9. Dela din medmänniskas glädje över att hon har fått en bra bostad.
10. Tillåt dig att vara glad åt att det gått din medmänniska väl i livet.
Vänta en stund och känn in hur dessa budord landar i dig innan du fortsätter att läsa.
Dessa budord är ju bara några av alla dem som vi omges av i våra liv men jag tror att vi är lite slarviga med formuleringarna och budord är egentligen inget annat än suggestioner. Det kreativa sinnet tänker i bilder, är det undermedvetnas språk och som det använder i kommunikationen med kroppen. En idé som börjar rota sig i det undermedvetna måste få utlopp i handling eller i tanke. En idé föder en ny idé. Det är nämligen så att om en idé har rotats – oberoende om det är en bra eller dålig idé – så kommer det undermedvetna att uppfylla den slaviskt ( lånat igen av Jörgen Sundvalls material ). Det undermedvetna ifrågasätter inte, ställer inga villkor och har inga åsikter om bra eller dåligt – det undermedvetna gör allt det kan för att uppfylla din önskan så var noga med vilken ”reklam” du låter rulla i dina tankar!Ditt undermedvetna är lite som anden i flaskan! Någonting säger mig att om det är så att det undermedvetna måste leva ut en idé på ett eller annat sätt och om vi tog bort ”du skall inte” helt och hållet och istället lade in positiva bilder om respekt, omtanke, värdighet, samhörighet och kärlek för att nämna några, ja då tror jag faktiskt att våra handlingar skulle förändras – med tiden. Detta ”du skall inte” är förmodligen så inrotat i oss att vi får nog räkna med några generationer för en total omprogrammering men vi kan börja idag. Bort med ”du skall inte”, uppdatera budorden och in med Lennart Koskinens version ( eller någon annans som funkar ) med hjälp av suggestionsterapi och NLP i gudstjänsterna så får vi nog den här skutan på rätt köl igen!
Veckans världsliga
Går omkring som en drucken och måste hålla fast mig i bordskanter och stötta mig mot väggar p.g.a. nånting. Troligen en långvarig inflammation i mellanörat, en alltför spänd överrygg ( dator, dator, dator… ) samt en bihåleinflammation som inte finns men som låter – åtminstone i min näsa. Röntgen, EKG, noggranna undersökningar efter att ha blivit skickad med taxi direkt till sjukhuset med misstanke om nåt virus på hjärnan ( vilket virus har en inte redan? ) men inga fynd. Nåväl, den trevliga läkaren ringde upp mig följande dag och meddelade att hen hade gjort en remiss till neurologiska pkl för att utesluta vad det nu månde vara. Personligen tror jag att det är en eftersläng av den gräsliga flunsan i vintras men en tackar och tar emot. Lider också av frustration i största allmänhet….
Nu ska det bli andra bullar! Bergvärme på gång! Folk kommer att springa hit och dit, katterna kommer att bli traumatiserade och flytta upp på höskullen för evigt. Men det blir nog bra i slutänden. Längesen jag låg på en höskulle förresten….
Veckans bildmiss
Kom till jobbet i går morse för att lämna in sjukintyg. Öppnade dörren till mitt rum och blev tämmeligen förvånad över att dataskärmen var försvunnen och rummet kändes invaderat av nånting obestämt. Jag närmade mig brottsplatsen och undrade varför det var vatten på bordet. Tangentbordet var dränkt i vatten och bakom bordet låg skärmen på golvet och jag kunde konstatera att allt detta hade att göra med vatten. Efter en stunds skrapande i hårrötterna insåg jag att detta var frågan om ett gigantiskt vattenläckage och att det häftiga regnet som var tidigare på morgonen eller under natten hade hittat sin väg in genom taket och rakt ner på mitt skrivbord. Skärmen hade stått på ett par böcker och ett mappfodral som hade mjuknat av allt vatten och sen gett efter vilket ledde till att skärmen damp ner i golvet. Efter en stund förfasande tillsammans med kolleger for jag till apoteket och där slog mig tanken att jag borde ha tagit en bild att lägga upp på bloggen. Lite drama i vardagen är alltid kul att dela med sig, tänkte jag med en släng av Miss Marple i mig och for tillbaka bara för att konstatera att effektiviteten hade hunnit före mig så dit for det tillfället. Mina gamla fantasier om en detektivkarriär får nog läggas åt sidan – är inte så mycket för detaljer om en säger så.
Veckans film
Jag blev mycket tagen av denna vackra, hemska och tragiska film. Kriget som äter sig in i människors sinnen, gör dem blinda, traumatiserar dem men också vägran att hata, längtan till kärlek och det vackraste av allt – att vara tillsammans. Har du inte sett den? Snälla, gör dig en tjänst och se den. En oerhört otrolig berättelse som när man tänker efter inte alls verkar så otrolig.
”Min största rädsla var att om jag befriade mitt hjärta tillräckligt mycket för att känna alla mina känslor, skulle jag med säkerhet vilja göra en och annan stor förändring i mitt liv” ( min översättning ) skriver Elizabeth Lesser i sin bok A Seekers Guide – Making Your Life A Spiritual Adventure. Det finns en fara med att fråga oss själva vad vi verkligen älskar, på riktigt, vad vill vi verkligen vill, på riktigt. Vi verkar vara rädda för konsekvenserna av att leva från hjärtat och det gör att vi undviker att lyssna till hjärtats viskningar om missnöje och längtan, de stora idéerna och vilda drömmarna. Abraham Maslow skrev nånstans att rädsla för att veta handlar mera om en rädsla för att agera.
Vi bär alla på en längtan och den kommer och går som vågorna som sköljer upp på stranden; ibland är längtans vågor höga och skummande, ibland är de små krusningar som kluckar lite lojt bland stenarna vid strandkanten. Jag vågar påstå att längtan bor i allas hjärtan – oberoende om vi är tillfreds eller inte med det nuvarande. Längtan är nämligen bränslet som gör att vi strävar framåt. Vem sätter sig ner och säger jaha, nu har jag uppnått allt så nu ska jag bara sitta här i mitt allt det uppnådda och bara vara? Du och jag har alltid något som vi strävar mot – i stort och i smått – och det är lika självklart som att gräset växer för att det måste växa eftersom det ligger i gräsets natur att växa. Det ligger i vår natur att sträva, att expandera, att utvecklas och vi har alla våra sätt att göra det på och motiven är många och varierande.
Men när du befinner dig i gapet mellan hjärta och hjärna kan det kännas som en riktig ”cliff hanger” och du hänger där på ett frågetecken oförmögen att ta dig bakåt eller framåt. Du har fastnat i livet och vet inte åt vilket håll du ska gå och du vågar inte känna efter, på riktigt, för tänk om sanningen om vad du egentligen längtar efter och vill medför att du måste göra stora förändringar i livet? Tänk om det du hittills har hållit som sant och riktigt plötsligt känns som ett ton dödvikt på din rygg eller som en osäkrad granat i din hand? Vad gör du då? Vad väljer du? Fortsätter du att omsorgsfullt hålla lögnerna vid liv genom att intala dig att du inte kan, det är för sent, det är inte rätt….Eller väljer du att bli en ”helig krigare” på hjärtats väg där du med ljuset av den du egentligen är avslöjar de falska föreställningarna om dig själv och dina livsval och med modets svärd hugger huvudet av illusionerna, lögnerna?
Elizabeth Lessers bok tar läsaren på en resa genom den amerikanska spiritualitetens historia som också till stor del är Europas eftersom ”the American spirit” har sina rötter i de människor som emigrerade från Europa till USA på 1800-talet. Förutom svälten p.g.a. potatisskördar som slog fel och som drev folk att ta sitt pick och pack, var det också hungern efter mera, visionerna om ett friare liv på alla plan som drev folk från ett på många sätt instängt dåtidens Europa.
Hen ser också tecken på en spirituell materialism som frodas i denna tid av nyandlighet där sökaren får höra av flåshurtiga och glansiga nyfrälsta att genom tankens kraft och positivt tänk så kommer allt man vill ha att dimpa ner i brevlådan på fredag. För det finns en hårfin gräns mellan det falska egots begär och själens längtan och det är inte alldeles lätt att identifiera vem som håller i ljuset för att lysa upp den kringelkrokiga vägen sökaren har valt att gå. Det är också mycket viktigt att veta vad man frågar efter för det man vill ha är inte nödvändigtvis det man behöver.
Boken hanterar många aspekter av andligt sökande och det finns många bra tips på meditationer och övningar som är enkla och praktiska och framförallt jordnära. Inget high fly här med öppnanden av det tredje ögat för att få tillgång extatiska insikter om alltings sammanhang ( varför talar man i västvärlden hela tiden om tredje ögat? ) och som jag ibland kan tycka verkar vara inget annat än egotrippar. Nej, här handlar det om hjärtats viskningar om att komma nära, lyssna, känna och våga. Att våga se sin skugga, känna smärtan av sorg, besvikelser, skam och våga förlåta för att kunna gå vidare, våga vara sannare mot sig själv och andra.
Är det någon som ser nåt i det här huset så är det mina katter…
Jaha, det var det. Nu till någonting helt annat. Lite plock av ditt och datt från det jordiska livet för även om mitt huvudintresse är de andliga, själsliga och psykiska frågorna så betyder inte det att jag inte har fötterna på jorden. Så när jag delar med mig av jordiska ting som har lyckats fånga mitt intresse så ser veckans skörd ut så här:
En filmregissör som skulle ha fyllt 70 år i år och som har på något sätt har påverkat mig eller snarare min världsbild – jag såg flera filmer och eftersom jag var i en mycket känslig ålder då hen var i ropet är det inte så konstigt. Hur mycket jag begrep av filmerna är en annan sak men det var nånting som fascinerade mig i alla fall ( är det här en jordisk grej, förresten? )
Jag var på mitt livs första tävling i hästdressyr idag i Malax och första priset gick till Milou och Nina Raukko! GRATTIS! Milou’s tvåbenta vårdnadshavare, Camilla Ostberg, kan känna sig nöjd och stolt!
Nina och Milou in action 🙂
Och jag regredierar när jag ser detta i godishyllan och bara måste ha!!!
Fridens liljor!
Jaajaajaa…jag vet att Måns vann och att han är en hjälte av sin tid och att hen dansar med demonerna i sitt huvud men det gör vi ju alla så ingen behöver känna sig utanför. Bra jobbat, killen!
Vilka kvaliteter har en god gäst? Hur uppför sig en god gäst? De här frågorna stannade kvar hos mig efter en föreläsning om Tankens Kraft senaste söndag i Vasa med Prashant Kakoday från Cambridge. Hen har rest runt i Finland i två veckors tid med föreläsningar och avslutade sin turné med ett besök i Vasa. Men först måste jag få berätta om hur det blev som det blev när det inte blev som det skulle.
Hens besök föregicks av en för mig medelsvår mardröm då den annonserade platsen för hens besök visade sig ha ockuperats av valbås och valfunktionärer ( riksdagsvalet, you know… ). En parant dam med bred bröstkorg kom emot mig ( jag kom att tänka på en bredsida av ett skepp med kanonerna laddade ) där jag stod i dörröppningen till den tänkta föreläsningssalen och såg antagligen ut som en fågelholk. Hennes lågmälda men väldigt raka och bestämda röst som upplyste mig om att här hade vi inget att hämta gjorde att jag vände på klacken och gick ut med kokande hjärnsubstans. Jag menar, hur lätt är det att på en fredag eftermiddag hosta upp ett ställe som kan inhysa ett 50-tal personer och som inte kostar skjortan? Tänk, tänk, tänk…efter ett par samtal som inte ledde någonstans bestämde jag mig. Jag kontaktade ett hotell och saken var biff! Ett konferensutrymme, kaffe/te och frukt skulle ordnas och räkningen skulle skickas till Vasa Stad. Och jag kände mig sååå….
Klappat och klart? Nja, någonting inom mig sa att jag inte skulle ropa hej ännu. Detta någonting hade rätt för någon timme senare ( nu var det sen eftermiddag ) fick jag ett samtal med frågan om hur vi ska göra med räkningen för den skulle bli bra mycket dyrare än den avtalade ( som jag inte ens i skrivande stund är säker på att den ligger på någons bord – i alla fall inte på dens bord som jag har haft kontakt med inför föreläsningen ). Min hjärna var vid det laget helt i avsaknad av aktivitet i den grå massan men personen i andra änden av tråden räddade mig och söndagen med att fixa ett annat ställe. Jag tackade av hela mitt hjärta och sände en begäran till himlens alla änglar att vaka över denna människa och att livet alltid ska vara vänligt mot henne. Och Vasa Stad slapp betala 1200 euro för att en anställd inte hade skött sitt jobb. Så kan det gå och jag fick mig en bra lärpeng; ha alltid en plan B och lita inte till 100% på att andra ska fixa allt.
Tack för hjälpen, Leena Nyqvist!
Tillbaka till frågorna jag inledde denna kria med. Prashant pratade om att vi kan se oss som gäster på och förvaltare av denna planet vi lever på. Så föreställ dig nu att du har bjudit in en gäst till ditt hem och den gästen beter sig som en stor del av mänskligheten gör varje dag i hemmet Jorden. Tänk in det en stund. Vad ser du för ditt inre öga? Det gäller lika mycket du som gäst hos någon så tro inte att du kommer undan…så om du hade en gäst som betedde som vi gör varje dag i vår värds hem, Moder Jords…..
Du har en gäst som klampar in med lortiga skor och som spottar och fimpar på golvet ( i en del kulturer är det oerhört respektlöst att spotta på marken ). Din gäst fyller sin tallrik till bredden med det som bjuds men äter bara lite av varje. Hen slänger servetten på golvet och kaksmulorna åker samma väg. Sen går hen lös på din mormors krukväxter som du lovade vårda ömt efter hennes död och nu ser du din inbjudna gäst bryta av dem och krafsa runt i krukorna och jord sprids över golvet. Din gäst använder upp hela toapappersrullen, använder upp all tvål och stänger inte vattenkranen efter sig när hen går ut från toan. Hen har naturligtvis inte heller spolat efter sig. Din gäst är dessutom verbalt otrevlig och sitter och gapar vid bordet om hur knäpp och ful du är, att dina vänner är korkade och att såna som du borde buntas ihop och slås ihjäl. Hen lyssnar inte på någon annan än sig själv och alla andra har fel. Hen sparkar åt dina katter och slår din hund som vill komma fram och hälsa. Och för att inte tala om vilket slöseri med att ha djur och inte kunna äta dom!
Ja, jag kan fortsätta hur långt som helst men du fattar nog vid det här laget. Vi bor i våra hem som vi värnar om och vill trivas i men när vi går utanför dörren tycks andra regler gälla. Då kan vi bete oss som vi aldrig skulle drömma om att göra innanför våra fyra väggar. Vad är det som inte kopplar? Vi lever som om vi vore dissocierade, som om den ena handen inte vet vad den andra gör. Och när jag skriver ”vi” menar jag inte att alla beter sig illa och respektlöst men på global nivå lever en alltför stor del av mänskligheten fortfarande på ett omedvetet plan.
Vi lever frånkopplade från vår omgivning och att allting som går att äta och använda ska vi äta och använda – bara för att vi kan. Ibland tänker jag att vi i egentligen kommer från en planet som vi sedan länge har förstört i vår hunger efter mera och nu har vi hittat en ny planet, ett nytt värddjur att suga livet ur.
Pandora diranart.com
Trots denna dystopi så tror jag faktiskt att det finns hopp. Pandora fick en ask av Hermes ( gudarnas budbärare i den grekiska mytologin ) som hon aldrig skulle få öppna. Få är de som klarar av att styra sin nyfikenhet hur länge som helst med en spännande ask med okänt innehåll framför näsan. Pandora stod inte emot trycket och öppnade asken. All världens sjukdomar och olyckor flög ut ur asken. Hen blev förskräckt och lyckades stänga asken innan det sista flög ut – Hoppet. Men tröstlösheten och eländet bara fortsatte att hemsöka människan och till slut släppte Pandora även ut Hoppet. Hoppet kan bara vara till nytta för oss och världen om vi gör något med det istället för det många av oss gör nu – blundar och sitter med knäppta händer och hoppas. Vi måste manifestera Hoppet i våra dagliga val, i våra dagliga handlingar men allt detta börjar i våra tankar och idéer om vilka vi är, vårt sammanhang, vår mening och vårt syfte. Vi hoppas på att alltmedan vi glatt envisas med att kacka i eget bo ska någon annan komma och städa upp skiten efter oss. Det är lika smart som att gå ner på knä och be om att huset som brinner ska sluta brinna istället för att försöka släcka det med vatten. Jag väljer att hoppas att vi är smartare än så – jag hoppas verkligen det.
Prashant säger att en gäst har en underbar attityd och att en gäst vill inte ha någonting. En gäst njuter av stunden och lämnar platsen lika fin som den var när hen kom dit.
Carinas Universum 