Det har gått två veckor sedan jag kom ner till Malmö och det började inte precis som jag hade hoppats. Hann jobba två dagar innan jag drabbades av influensa som jag inte har haft på säkert tio-femton år. Bet ihop och jobbade ytterligare två dagar men sen fick jag ge mig. Det blev sängläge i några dagar och ett lämpligare jobb dök upp så nu blir det att pendla till Helsingborg men det är inte så långt så det ska nog gå bra. Har varit ledig för länge så nu känner jag mig taggad och vill JOBBA!

Vändagsfirandet började redan i söndags då jag sökte mig till Kockum Fritid där tidningen Nära ordnade en Hjärtedag – en heldag med föreläsningar, storseans, musik i kärleksfull atmosfär och jag tror att jag fick en ny vän där. Hon kom och satte sig bredvid mig och efteråt fick jag lift med henne in till stan. Hon verkar höra till kategorin människor som upplever väldigt ofta och mycket synkronicitet.  Hon påminner väldigt mycket om en kvinna som sedermera blev en god väninna under studietiden på SYH.  Jag ser fram emot hälsomässan i Eslöv i mars då vi ska åka dit om inget annat kommer i vägen. Jag måste få skryta lite nu, det händer så sällan – jag och en förjusande äldre dam åt lunch tillsammans med Pierre Hesselbrandt och en kvinna från redaktionen för mediakoncernen Egmont som ger ut b.l.a. tidningen Nära. Trevlig och jordnära man, den där Pierre, må jag säga. Och hans utseende är ju verkligen inte till hans nackdel… Men har man suttit en hel dag tillsammans med över tvåhundra personer som är helt fokuserade, öppna, vänliga och generösa så kan man bli väldigt trött och jag kände ett stort behov av att duscha när jag kom hem. Varför? Jo, man blandar sin egen energi med andra och när det blir så tätt och så länge brukar det kännas som om huden inte kan andas – så är det för mig i alla fall. Så ett enkelt tips för energirensning av din lekamen – duscha!

Idag har solen lyst över staden och jag tog en promenad till Pildammsparken som just nu har sin vintervila men jag ser fram emot att få ta en fika i det gröna bland rosor och fåglar i sommar tillsammans med dotter Hanna, om jag fortfarande är här dvs. Jag mötte en och annan hundägare och det var särskilt en äldre dam med en frusen Whippet som mitt hjärta började klappa för lite extra. Hon – damen alltså – var så söt och man kunde se att hon verkligen älskade sin hund. Hon satt på en bänk och strök hunden över huvudet och de hade en speciell kontakt, det syntes. Damen tittade på mig och log och jag blev alldeles varm inombords.

Det är beskärningstider i parker och gårdar runtom i stan och jag stannade till vid ett träd som bearbetades av en kvinna som kämpade för att komma upp från att ha stått på knä och hon grinade illa. Vi snackade en stund om hur man ska beskära och hur svårt det kan vara att få en snygg form på trädet.

Efter en stunds kontemplation över gässens märkliga beteende att från ena stunden av unisont och vilt snatter plötsligt tystna och igen unisont lägga sina huvuden under en av sina vingar för en powernap vandrade jag vidare och kom till Johanneskyrkan ( kyrkor måste alltid undersökas när man kommer till en ny stad! ) vid Triangeln ( lär ska vara Malmös äldsta bevarade gatukorsning, från medeltiden ) där jag kollade in infotavlan. Det skulle ordnas en vändagskonsert med kör ikväll. Jag såg ingenstans vad det skulle kunna kosta då det upp för kyrktrappan kom en parant kvinna i min ålder med brunrött, tuperat hår, leopardjacka och rött läppstift. Hon fimpade en cigarett och det såg ut som om hon var på väg in i kyrkan så jag tog ett steg fram till henne och frågade om hon visste något om kvällens konsert och var man kunde få reda på biljettpriset. Hon tog fram en gammal Nokia och våra blickar möttes i samförstånd när jag sa att jag också har en sån ( fast min är av nyare modell ). Hon ringde någon i församlingen och det visade sig att det vara gratis! Hon jublade och kramade mig och svassade sedan iväg medan hon sjöng ”What’s love got to do with it”. Hon sa att hon också skulle komma dit ikväll men någonting säger mig att det inte blir så fast man kan ju aldrig vara helt säker. På väg in till kyrkan var hon då defintivt inte när jag mötte henne. Hon hette Dragan…nånting. Serbisk eller bosnisk, skulle jag tippa. Alltså, Dragan är ju ett manligt namn ( betyder ”den man älskar”, har jag fått veta ) men jag antar att hennes ”Dragan” var en del av efternamnet. Hur som helst, hon fick mig att skratta och jag glömmer aldrig hur hon sjungandes svängde runt hörnet och försvann.

Det som har varit det genomgående temat idag är leenden – och äldre kvinnor! Jag har gått med ett inre leende hela dagen och jag har mött människor som har tagit sig tid att prata några ord, mött människor som har gett leenden tillbaka och det slår mig ännu en gång vilket mirakel ett leende är. Denna lilla gest som öppnar dörrar och hjärtan, slipar bort vassa kanter och lossar grepp av oro och svårmod – om så bara för ett ögonblick. Likt solen som lyser mellan molnen och får oss att vända våra vinterbleka kinder mot himlen.  Idag är det Vändagen och många av oss kanske anstränger oss lite extra för att vara vänliga mot varandra men låt inte leendet enbart vara för den här dagen. Varför inte göra en deal med oss själva från och med nu att vi varje morgon innan vi går ut världen bestämmer oss för att le mot åtminstone tre främlingar vi möter under dagen och se vad som händer med oss. Jag tror på mirakler för dom finns här hela tiden, i oss och bland oss, inte i himlen eller på andra planeter. Vi är mirakler.

Fridens liljor!