…det är en tuff tid vi lever i. Det är en härlig tid vi lever i. Vilka av dessa påståenden är sant? Båda, naturligtvis. Det är ur betraktarens öga som berättelsen om livet och världen berättas och betraktaren själv är en värld i sig. Ett universum av tankar och känslor som formats av minnen och erfarenheter. I skrivande stund är vi enligt FN ca 7,3 miljarder människor på jorden – 7,3 miljarder små universa som alla har sina små och stora berättelser…

Jag utgår från mig själv och det jag tror mig veta i allt jag säger och gör. Jag är ögat i stormen men ögat kan inte betrakta sig själv lika lite som jag med mitt öga kan titta in i mitt huvud. Jag betraktar världen från en utsiktspunkt någonstans inom mig och jag tolkar det jag ser utifrån mina minnen och erfarenheter. Är universum en fientlig eller vänlig plats? frågade sig Albert Einstein och svaret är både och beroende på den som besvarar frågan. Han lär ska ha ansett att det är den viktigaste frågan människan bör ställa sig för svaret avgör om universum är en vänlig eller fientlig plats och universum rättar sig efter svaret! Hur kan det vara möjligt? Egentligen är det ett löjligt enkelt svar; vart jag riktar min uppmärksamhet, dit går min energi. Så om jag ser fiender och idioter överallt så är det förmodligen jag som har en fientlig inställning till min omgivning. Universum är som en gigantisk spegel som kastar tillbaka bilden av mig själv, mina tankar och känslor.

Ovanstående text var början på mitt utkast till en bok som jag tänkte jobba med i Skrivarakademin i Vörå som jag anmälde mig till men som jag hoppade av p.g.a livsomständigheter där fasta rutiner och tidtabeller för närvarande inte har någon plats. Jag låter texten vara kvar för den känns aktuell för mig här och nu.

Jag har inte alltid sett Universum som en vänlig plats. När jag var yngre ansåg jag mig vara orättvist behandlad av allat och alla och jag framlevde livet insvept i en offerkofta. Jag sparkade och bet ifrån mig, onåbar och hård som flinta. Jag behöver ingen och ingen ska behöva mig! En ensam ö som hoppades sjunka ner i havet vid 37 års ålder. Varför just 37 år verkade vara en bra tid att dö kan jag inte svara på – kanske Marianne Faithfuls låt om Lucy Jordan som hoppade från taket när hon var 37 år hade en viss effekt på mig. Jag menar, Lucys liv verkade inte så värst innehållsrikt men så levde hon ju i en fantasivärld där någon annan skulle ta hand om henne medan hon körde genom Paris i en sportbil och med vinden i sitt hår.

Jaja, det var då det och nu är nu och just nu sitter jag på Wasaline på väg till Umeå för att möta upp med bror och mor. En övernattning och sen bär det av till Malmö. Jag har efter många månaders övervägande bestämt mig för att göra något annat detta år 2018. Nu ska jag jobba i Sverige och jag börjar vid sydspetsen av landet och om det går som jag har tänkt så letar jag mig uppåt i landet eller så inte. Man vet inte vad som kan hända och det är det som är det centrala temat i år! Man vet inte vad som kan hända! Jag älskar den känslan, att inte veta, att inte kunna planera men istället konstatera efteråt vad man borde ha haft med sig eller hur man borde ha rest.

Jag har heller inget hem längre. Mitt base camp är mitt gamla flickrum där allt som jag tror jag behöver använda till och från finns nerpackat i lådor och säckar. Resten finns i ett lagerutrymme jag hyr på obestämd tid. Att flytta från Söderfjärden var ingen lätt sak – jag har nämligen aldrig mått så bra i mitt liv som där. Huset, gården, de vida fälten, djuren, stjärnorna på natthimlen och grannarna har varit som en varm och mjuk filt runt min trötta själ och jag har fått vila, jobba och bara vara. Jag har visserligen sneglat på en tomt en bit från huset där jag bodde men jag har bestämt mig för att inte äga något ( tja, om någon skulle ge mig tomten eller pengar till den kan jag ju för all del överväga tomten i fråga ) för just nu är det FRIHET som gäller. Jag är inte där ännu men jag jobbar på det och sen får jag se vad som väntar bakom nästa hörn.

Nu är Universum för mig en vänlig plats och det har gjort att jag vågar gå ut till kanten av det jag känt till och stiga ut i det okända, full av tillit och med minsta möjliga tankeverksamhet. Nu är det känsla och intuition som styr!

När jag var yngre drömde jag om att resa runt i världen, diska mig fram på fartyg från en kontinent till en annan och allt jag ägde skulle rymmas i en ryggsäck. Nu sitter jag med två tungt lastade resväskor och får antagligen betala straffavgift för övervikt när jag checkar in till flyget till Malmö. Man blir mera jordbunden och tyngre i gumpen med åren men skam den som ger sig! Ryggsäcken, vandringskängorna och mina tarotkort som vägvisare hägrar vid horisonten och jag vädrar doften av berg och klara vatten någonstans i Sverige ( eller Afrika, Indien, Sydamerika… ). Om jag var som haren i sagan om ”Sköldpaddan och haren” när jag var yngre – hoppade från en sak till en annan, övermodig och arrogant och med skov av otrolig slöhet – så blir jag alltmera lik sköldpaddan som i sin långsamma takt, koncentrerat och ihärdigt, går mot målet utan att snegla åt sidorna och vem var det som vann kapplöpningen?

Min dotter Hanna nyligen flyttat till Malmö och vem hade kunnat hitta på att jag också skulle hamna dit? Det blir nog jazzklubb och god mat mer än en gång, Hanna!

En sak oroar mig dock; hur klarar man sig i Sverige utan smarttelefon?