Jag kom på att jag har ju deltagit i virtuella skrivarkurser:  bloggskrift 2010 och bloggskrift 4 och vill länka till dem på den här bloggen, antagligen har jag gjort det tidigare men jag minns inte och jag orkar inte kontrollera det. Det känns ganska märkligt att läsa texterna när jag tänker på när jag skrev dem och hur livet såg ut då. Vem var jag? Hur hittade jag en plats inom mig själv som gav utrymme för kreativt tänkande? Bloggskrift 4 gick 2013 och då hade jag väl börjat bli rätt så bra ihoplappad men ändå. Jag var väldigt ambitiös 2013, vill jag minnas. Studerade, reste till USA för ett certifikat i Dream Builder Coaching och startade min enskilda firma som bl.a. hypnosterapeut ( 2013 lär ska ha varit ett dåligt år för att starta upp projekt av eknomisk natur ). Den mängden studiematerial som jag samlade ihop och antingen slängde eller sparade när jag flyttade var ett bevis på en mycket kunskapshungrig Carina. Det var som om jag försökte hinna ikapp någonting efter många år av mer eller mindre totalt andligt mörker. Flera år av att vara helt eller delvis absorberad av berättelsen om mig och mitt liv förorsakade en andlig härdsmälta som gjorde att jag var mycket olycklig, nedvärderande mot mig själv och ständigt stående på katastrofens brant.

Med andlighet menar jag inte religiositet utan jag menar känslan av att ha kommit hem till sig själv och att inse att jag är en krusning på havets yta men en del av havet. Eckhart Tolle beskriver det så bra när han säger att den lilla krusningen eller vågen är som vårt ego som tror att det är separerat från alla andra vågor, omedvetet om havet och därmed känner sig hotat av de andra vågorna, överlägset eller underlägset de andra vågorna. Föreställ dig att du betraktar vågorna på havet och tänk på varje liten våg som separerat från själva havet – det blir absurt! Men så lever många av oss, separerade från varandra och ständigt bevakande våra revir. Vi är hela tiden beredda på angrepp från andra; kritik, ifrågasättande, nedsättande kommentarer och det är då vi separerar oss från omvärlden. Som om inte det räckte så har också vi den inre kritikern som hela tiden påminner oss om hur bra eller dåliga vi är, hur korkade alla andra är osv. Vi är attackerade från alla håll! Någonstans i skottlinjen försöker vårt högre jag, själen eller vad vi vill kalla det, få vår uppmärksamhet, få oss att stanna upp och uppleva världen istället för att ständigt förklara den.

En annan vanlig metafor är att var och en av oss är en liten ljusstråle av solen som är källan till ljuset. Sen att vi består av samma beståndsdelar som solen är en annan diskussion. Energin som håller hela universum och allt levande är densamma överallt men i olika former. Gregg Braden  är en av många som forskar i kvantfysik och andlighet och som bygger broar mellan dessa discipliner. Kolla in honom och jag kan varmt rekommendera hans bok ”The Divine Matrix” som för mig blev en ögonöppnare. Andlighet för mig är att inte enbart förklara världen med våra fysiska sinnen, inte enbart förklara världen med att väga och mäta. Vårt s.k. sjätte sinne ( somliga kallar det för det första sinnet ) är den där inre rösten som somliga kallar intuition eller magkänsla. Ibland vet man bara, utan att man kan förklara det man vet. Det är som om det sitter i ens DNA och som inte behöver förklaras eller dissikeras utan bara upplevas. Att uppleva världen utan att ständigt förklara den är ett sätt att få distans till det ständigt pågående tankesnattret som ganska långt är inprogrammerat material ända från barnsben. Vi kan inte och ska inte sluta tänka men vi kan lära oss att tänka mera intelligent till vår egen och andras fördel. Att helt enkelt se oss själva som andliga varelser som har fysiska upplevelser, små vågor av ett och samma hav.

Sadhguru förklarar mycket bra hur vi kan förhålla oss till vårt tänkande och få distans till det!

Jaja, jag vet inte vart jag är på väg med det här. Jag skulle ju bara lägga ut länkar till gammalt skrivmaterial.

Fridens liljor!

Det har gått två veckor sedan jag kom ner till Malmö och det började inte precis som jag hade hoppats. Hann jobba två dagar innan jag drabbades av influensa som jag inte har haft på säkert tio-femton år. Bet ihop och jobbade ytterligare två dagar men sen fick jag ge mig. Det blev sängläge i några dagar och ett lämpligare jobb dök upp så nu blir det att pendla till Helsingborg men det är inte så långt så det ska nog gå bra. Har varit ledig för länge så nu känner jag mig taggad och vill JOBBA!

Vändagsfirandet började redan i söndags då jag sökte mig till Kockum Fritid där tidningen Nära ordnade en Hjärtedag – en heldag med föreläsningar, storseans, musik i kärleksfull atmosfär och jag tror att jag fick en ny vän där. Hon kom och satte sig bredvid mig och efteråt fick jag lift med henne in till stan. Hon verkar höra till kategorin människor som upplever väldigt ofta och mycket synkronicitet.  Hon påminner väldigt mycket om en kvinna som sedermera blev en god väninna under studietiden på SYH.  Jag ser fram emot hälsomässan i Eslöv i mars då vi ska åka dit om inget annat kommer i vägen. Jag måste få skryta lite nu, det händer så sällan – jag och en förjusande äldre dam åt lunch tillsammans med Pierre Hesselbrandt och en kvinna från redaktionen för mediakoncernen Egmont som ger ut b.l.a. tidningen Nära. Trevlig och jordnära man, den där Pierre, må jag säga. Och hans utseende är ju verkligen inte till hans nackdel… Men har man suttit en hel dag tillsammans med över tvåhundra personer som är helt fokuserade, öppna, vänliga och generösa så kan man bli väldigt trött och jag kände ett stort behov av att duscha när jag kom hem. Varför? Jo, man blandar sin egen energi med andra och när det blir så tätt och så länge brukar det kännas som om huden inte kan andas – så är det för mig i alla fall. Så ett enkelt tips för energirensning av din lekamen – duscha!

Idag har solen lyst över staden och jag tog en promenad till Pildammsparken som just nu har sin vintervila men jag ser fram emot att få ta en fika i det gröna bland rosor och fåglar i sommar tillsammans med dotter Hanna, om jag fortfarande är här dvs. Jag mötte en och annan hundägare och det var särskilt en äldre dam med en frusen Whippet som mitt hjärta började klappa för lite extra. Hon – damen alltså – var så söt och man kunde se att hon verkligen älskade sin hund. Hon satt på en bänk och strök hunden över huvudet och de hade en speciell kontakt, det syntes. Damen tittade på mig och log och jag blev alldeles varm inombords.

Det är beskärningstider i parker och gårdar runtom i stan och jag stannade till vid ett träd som bearbetades av en kvinna som kämpade för att komma upp från att ha stått på knä och hon grinade illa. Vi snackade en stund om hur man ska beskära och hur svårt det kan vara att få en snygg form på trädet.

Efter en stunds kontemplation över gässens märkliga beteende att från ena stunden av unisont och vilt snatter plötsligt tystna och igen unisont lägga sina huvuden under en av sina vingar för en powernap vandrade jag vidare och kom till Johanneskyrkan ( kyrkor måste alltid undersökas när man kommer till en ny stad! ) vid Triangeln ( lär ska vara Malmös äldsta bevarade gatukorsning, från medeltiden ) där jag kollade in infotavlan. Det skulle ordnas en vändagskonsert med kör ikväll. Jag såg ingenstans vad det skulle kunna kosta då det upp för kyrktrappan kom en parant kvinna i min ålder med brunrött, tuperat hår, leopardjacka och rött läppstift. Hon fimpade en cigarett och det såg ut som om hon var på väg in i kyrkan så jag tog ett steg fram till henne och frågade om hon visste något om kvällens konsert och var man kunde få reda på biljettpriset. Hon tog fram en gammal Nokia och våra blickar möttes i samförstånd när jag sa att jag också har en sån ( fast min är av nyare modell ). Hon ringde någon i församlingen och det visade sig att det vara gratis! Hon jublade och kramade mig och svassade sedan iväg medan hon sjöng ”What’s love got to do with it”. Hon sa att hon också skulle komma dit ikväll men någonting säger mig att det inte blir så fast man kan ju aldrig vara helt säker. På väg in till kyrkan var hon då defintivt inte när jag mötte henne. Hon hette Dragan…nånting. Serbisk eller bosnisk, skulle jag tippa. Alltså, Dragan är ju ett manligt namn ( betyder ”den man älskar”, har jag fått veta ) men jag antar att hennes ”Dragan” var en del av efternamnet. Hur som helst, hon fick mig att skratta och jag glömmer aldrig hur hon sjungandes svängde runt hörnet och försvann.

Det som har varit det genomgående temat idag är leenden – och äldre kvinnor! Jag har gått med ett inre leende hela dagen och jag har mött människor som har tagit sig tid att prata några ord, mött människor som har gett leenden tillbaka och det slår mig ännu en gång vilket mirakel ett leende är. Denna lilla gest som öppnar dörrar och hjärtan, slipar bort vassa kanter och lossar grepp av oro och svårmod – om så bara för ett ögonblick. Likt solen som lyser mellan molnen och får oss att vända våra vinterbleka kinder mot himlen.  Idag är det Vändagen och många av oss kanske anstränger oss lite extra för att vara vänliga mot varandra men låt inte leendet enbart vara för den här dagen. Varför inte göra en deal med oss själva från och med nu att vi varje morgon innan vi går ut världen bestämmer oss för att le mot åtminstone tre främlingar vi möter under dagen och se vad som händer med oss. Jag tror på mirakler för dom finns här hela tiden, i oss och bland oss, inte i himlen eller på andra planeter. Vi är mirakler.

Fridens liljor!

Jag började fundera på om det faktiskt är början på mitt 55:e kapitel för egentligen borde det ju vara slutet för när jag har fyllt 55 år så börjar jag på mitt 56:e – eller? Kan någon hjälpa mig reda ut det här?

Jag måste skriva av mig angående flytten från Söderfjärden. Hur sjutton kan man samla på sig så många saker på sex år? Vad är det för fel på oss människor när vi formligen drunknar i saker inne i våra hem, ute i garage och verkstäder? Jag trodde att jag hörde till dem som inte hade så många prylar, att jag inte var en samlare men ack så jag har bedragit mig! Nåja, jag är inte en utpräglad samlare – jag är barn av slit och släng-eran – och det är inte för sent att sträva mot att äga mindre. Att blicka framåt genom att flytta blir samtidigt tillbakablick på det man lämnar bakom sig. Man går igenom kartonger som man inte har öppnat på 20 år men som man alltid har släpat med sig från ett ställe till ett annat..just in case… Det är brev, vykort, babygrejer, gamla smycken, teckningar, kalendrar, bilder man tänkt rama in, virkade dukar, garnnystan, porslinsfigurer ( mest kycklingar och änder… ), tygbitar, gardiner, stearinljus i form av tomtar och påskhönor, kassetter med 70-tals musik, ja allt mellan himmel och jord. Fotografier på bebisar…är det Lina eller Hanna? Nej, men hon hade ju punkhår när hon föddes…jamen vem är det då? Någon annans unge?

Apropå de virkade dukarna – de vittnar om hundratals timmar av kvinnoarbete, timmar av hemliga tankar, av skvaller som tvinnats in av virknålen. Jag minns min mormor. Hon var aktiv i martorna i byn och hon skulle en gång vara värd för syjuntan som träffades regelbundet. Hon bakade sju sorters kakor och lade omsorgsfullt fram de senaste alstren av dukar hon virkat, spänt upp med knoppnålar på en skiva och sen stärkt dem med florsockervatten. En duk hade små blommor som liksom växte upp ur duken ( hur gör man? ) men en duk slog rekordet i kreativitet och skicklighet. Det var en rund duk med svanar! Alltså svanarna såg ut att flyta på duken, de satt på duken! Hur gjorde hon?

Mormor var mycket angelägen om att hennes dukar skulle synas och jag tror att det fanns en viss förhoppning om att de andra kvinnorna skulle bli lite avundsjuka. Förmodligen fanns där en tävlan mellan kvinnorna och den som stod värd för syjuntan fick det gyllene tillfället att glänsa med både kaffedopp och handarbete. Varför heter det handarbete? Vad är inte handarbete? Snickeri är väl också handarbete men säger man att en man är ute i handarbetsboden och hyvlar?

Bland alla minnen fanns också ett virkat överkast mormor hade påbörjat åt mig men som av någon anledning aldrig blev klart. Överkastet har följt med mig i alla flyttlass och de har varit några vill jag lova, men nu bestämde jag mig för att göra mig av med det och det var inte lätt. Min mormor bär jag med mig i mitt hjärta och där kommer hon alltid att finnas. Inga överkast, dukar eller skedar kan få henne att kännas mera närvarande än när jag talar med henne och ibland gråter efter henne.

Min äldsta dotter Lina hjälpte mig med flytten och skulle det inte ha varit för hennes hjälp så höll jag väl fortfarande på att köra lådor och sopsäckar mellan Söderfjärden, hyrmagasinet och ekopunkten. Vi fick oss några rejäla skratt när vi gick igenom lådorna innehållande skolårens olika faser. Blått hår, svart hår, hundhalsband, svart kajal, hippiestuket, krigsteckningar från lågstadiet, sammanbitna och finniga ansikten på skolfotografier, partyfotografier… så mycket smärta och ilska, sårbarhet och intensitet – ibland glada leenden. Våra rejäla skratt hade ofta en underton av sorg och en känsla av att det kunde ha fått varit annorlunda, mera helt, mera omsorg, mera trygghet. Så tusen tack, Lina! Utan dig vet jag inte hur jag skulle ha fixat det här.

Jag hoppas det var sista gången en flytt var så ansträngande som den här. Jag tvivlar på att jag någonsin ska hitta den där platsen där jag kan slå rot så med den här farten lär du och dina syskon inte ha mycket att slåss om när jag har kilat vidare. Lika så bra det för vad brukar man säga? Att fan kommer med arvingarna. Skämt åsido, din hjälp var min räddning, kära dotter.

Igår kände jag av den allt starkare gravitationen till det trygga och invanda i hela kroppen, matt och förväntansfull på samma gång. Längtan till soffan, 8-16 dagarna, det förutsägbara, vardagen och ”varaifred” hade gått in i boxningsringen för att möta längtan till något nytt, okänt, svag is och nya möten. I skrivande stund sitter jag i en etta någonstans i Malmö. ”Compact living” är temat i lägenheten och det känns som jag flyttat hemifrån för första gången för jag har aldrig bott i en lägenhet med portkod och tvättstuga men nog drömt om ända sedan jag var ung vuxen. Detta är ett gyllene tillfälle att känna på hur det är att ensam bo i lägenhet i en stad ( att det dröjde så länge! ) . Är jag en lantkvinna eller en stadsbrutta? Det får vi allt se. Men åter till min packning…vad tänkte jag? Var jag helt blank i huvudet när jag packade mina väskor? Väskinnehållet vittnar om att jag tänkt skidort och 15 minusgrader. Idag väntas det bli 7 + och de närmaste dagarna är alla över 0-strecket. Ingen snö, bara grönt och bart… det var nog fan i mig dags att lyfta på rumpan från det hemvanda och trygga och denna dag ska ägnas åt att gå från lägenheten till jobbet, ta tid och pränta in rutten i huvudet. Busskort, skatteverket och matinköp står på listan och sen ska jag jobba upp nervositet inför mitt nya jobb. Längtan till det nya, okända och den svaga isen vann boxningsmatchen!

Fridens liljor!

Jaha! Nu ska jag för n-te gången sätta tankar på print. Jag vill minnas att jag för ett tag sedan sa i Linas och Carinas Podcast att jag var ganska trött på mina egna åsikter men det var då det. Jag kanske kände en slags meningslöshet just då. Men som tur är kan man alltid byta åsikt – inget är ju hugget i sten.

Min andra hemsida har jag under en längre tid behandlat styvmoderligt och det är inte bra för min verksamhet som egen företagare på deltid men jag har liksom inte fått till det av olika orsaker. Jag startade upp mitt företag 2013 och jag har nog inte varit tillräckligt hungrig, haft tillräckligt med självförtroende eller så har jag satt ribban för högt. Jag har insett att jag ställer väldigt höga krav på mig själv när det gäller arbete och det har satt hinder på vägen. Jag fick dessutom en ahaupplevelse när en person sa att jag verkar vara en sån som när jag planerar något i huvudet så har jag liksom redan upplevt det och därför har jag inte drivkraft till att manifestera mina visioner i fysisk form – en klassisk dagdrömmare med andra ord. Enligt alla konstens regler borde jag i rimlighetens namn med jämna mellanrum skriva om min verksamhet, om de olika behandlingsformerna och varför just dom är bra men det biter inte liksom. Är det min dåliga självkänsla som talar nu? Jag vet inte men jag tycker det är mycket mera givande att skriva om annat. Det är mera ”håll käften och arbeta”- stuket över mitt sätt att förhålla mig till jobbet och det är garanterat inte ett smart sätt, det vet jag. Jag vet ändå vad jag kan och sticker inte under stol med det.

Mitt eget företag är i allra högsta grad levande och jag ska pimpa upp den med några små förändringar.  Små justeringar kan i slutänden leda till oanade höjder och ingen vind är ju gynnsam för seglaren  som inte har stakat ut kursen. Första steget är redan taget; alla mina inlägg från min andra hemsida har flyttat hit med hjälp av Kaj Lindh som har räddat mig ur många knipor vad gäller hemsidor med allt vad det innebär.

Jag har hittat mina skrivalster från skrivkursen Bloggskrift 5 och jag måste erkänna att jag är ganska imponerad av mig själv. Ibland får man till det 🙂 Jag rekommenderar kurserna som bloggskrift ordnar och den som är med i någon av författarföreningarna i svenskfinland kan delta. Är man inte med i en förening kan man snabbt och lätt bli medlem här. Billigt är det dessutom.

Jag har tagit min längtan till skrivandet så pass mycket på allvar att jag har anmält mig till skrivarakademin som startar nu i september och jag känner mig taggad! Jag älskar att skriva men det finns liksom ingen linje och jag bluddrar ut åt alla håll. Jag har flera påbörjade bloggar som jag inte ens minns namnen på. Kanske, kanske det blir mera ordning på torpet nu!

Fridens liljor!

Nu börjar det antisemitiska monstret komma upp till ytan igen och människor som inte är inblandade i konflikten i Mellanöstern men som råkar vara av judisk härkomst blir återigen måltavlor. Nu haglar glåpord i sociala medier och egendom förstörs i Sverige och antagligen också i övriga Europa. 1930-talet hotas att upprepas om vi inte sansar oss, tänker kritiskt och självständigt. Kollektiv bestraffning borde vara där den hör hemma – på historiens sophög. Jag vill understryka att jag inte väljer sida här. Både israeler och palestinier bidrar till att detta helvete får fortsätta. Det finns så många olika aspekter på varför detta krig pågår och orsakerna är så många att det är svårt att få en klar bild. Alla har en åsikt.

Det man sällan pratar om är psykiskt trauma. Jag anser att det finns ett kollektivt trauma som är mycket aktivt och som har sin rot i bl.a. 2:a världskriget. En traumatiserad människa för över traumat till sina barn som bär det med sig men är inte nödvändigtvis medvetna om det. Det kusliga med psykiska trauman är att den som har varit utsatt för någon form av våld tenderar att återupprepa våldet på ett eller annat sätt. Det kan riktas mot en själv eller mot någon annan. Barnen tar över och helvetet fortsätter. Kan vi vänta oss att barnen i Palestina – de som överlever – ska vara dom som ska lösa traumat om de inte får hjälp med det? Knappast, detta helvete har blivit normalt och de vet inte om något annat så därför är det troligt att de fortsätter på samma sätt. De vet inget annat sätt att lösa konflikter på än att skicka missiler och spränga bomber. Israelerna beter sig mot Palestina som de själva blev behandlade av tyskarna och deras allierade under 2:a världskriget även om det inte är på ett lika raffinerat sätt som då. De bygger murar men jag ser dem mera som symboler för vad som pågår inom dem på individnivå och på kollektiv nivå. Och de får stöd av USA som antagligen har sina egna intressen i Mellanöstern. Hamas har också förlorat kontrollen för de som är Hamas är också traumatiserade eftersom det kommer ständigt nya medlemmar som har växt upp i krig och vet inget annat. Detta krig lever sitt eget liv och det skruvar sig mer och mer in i människorna. De har blivit sina egna värsta fiender.

Människor som har ett flockmedvetande är de som gapar högst – de kan inte tänka självständigt utan bräker med fåren och ylar med vargarna. Flockmänniskor går igång på eldiga och intensiva tal av ledare ( självutvalda ) och dras lätt med i gruppsykoser, slutar tänka själva och handlar utgående från sina känslomässiga reaktioner. Det är de arga och kränkta individerna som ser ett tillfälle att få ge igen för något som sällan har att göra med målgruppen för hatet och rädslan. Det är människor som saknar förmåga att tänka kritiskt, som har stort behov av att se upp mot en ledare. I mänsklighetens unga historia var det en fråga om överlevnad att tillhöra en flock – utan flock var du dödsdömd och då var du tvungen att anpassa dig och sätta din individualitet åt sidan för att inte frysas ut. Rasistiska grupper, religiösa sekter för att nämna ett par exempel, är bildade av individer med ett flockmedvetande men de styrs ofta av en eller flera individer med kollektivt medvetande och som kan skilja på eget tänkande och andras. De utnyttjar naturligtvis flockdjurens oförmåga att tänka självständigt, deras uppdämda ilska och frustration och får dem att utföra våldshandlingar de själva anser sig för goda för – eller för rädda. Flocken leds av en mera medveten individ och det är ledande individens avsikt som manifesteras i gruppens handlande.
Människor som har ett kollektivt medvetande kan skilja på sitt eget tänkande och andras och ser sig själv som en enskild individ men tillhörande en grupp. Den kollektiva människan observerar, granskar kritiskt och förlorar inte kontakten med sig själv, sina värderingar och handlar utifrån beslut grundade på självständigt tänkande men med kollektivet i minnet. De väljer att vara med eller inte med. Den kollektivt medvetna människan kan välja att dela ett kollektivs värderingar men identifierar sig inte med varken värderingarna eller kollektivet. Den kollektivt medvetna människan identifierar sig inte heller med sina egna värderingar utan kan ändra dem om det behövs utan att uppleva att den kulturella och historiska identiteten förintas. Hon är inte sina värderingar – hon har värderingar. Hon är inte sin kultur – hon har en kultur. Hon är inte sin historia – hon har en historia.
Eftersom det fortfarande verkar vara så att flockmedvetandet är starkt rotat i samhället är det viktigt att politiska ledare står upp för värderingar som är i linje med det kollektiva medvetandet och att de är tydliga med att all form av rasism och särbehandling av folkgrupper inte hör hemma i ett modernt samhälle. Det finns ledare som rider på människors missnöje och rädsla och så finns det ledare som ser sig själv som en individ i ett kollektiv och att kollektivet är grundförutsättning för att vi ska kunna fortsätta på denna planet. Ett fungerande kollektiv ger plats åt olikheter och drar nytta av dem för kollektivets väl.

På vilken medvetandenivå är du?

http://www.expressen.se/debatt/antisemitismen-okar-i-sverige—och-vi-tiger/

Vi kan inte välja att inte tänka. Vår hjärna tänker hela tiden, söker förklaringar på och tolkar alla de intryck den tar in via våra fem ( eller fler? ) sinnen. Hjärnan är en processor som jobbar 24/7/365 tills vi drar den sista sucken. Det vi dagligen ser, hör, känner och uppfattar kodar och tolkar hjärnan och placerar all information i de redan installerade program som finns i vårt undermedvetna. De präglingar och program som är installerade i vårt undermedvetna utgör grunden för den berättelse vi sedan berättar åt oss själva och åt andra om det liv vi lever. Föreställ dig själv och att dina olika medvetandeplan ( fysiska och psykiska ) fungerar ganska långt som en dator. Det här är bara en tankelek men kanske du kan hitta något att fortsätta att ”tankeleka” med. 

Hårdvaran eller hårdskivan – tangentbord, processorer, moderkort och bildskärm – kan ses som den del av dig som är din fysiska, materiella natur; kroppstyp, immunförsvar, hårfärg osv. Operativsystemet – den mest grundläggande formen av programvara – kan liknas vid din psykiska, kognitiva och emotionella ( immateriella ) natur samt den fysiska naturen; temperament, begåvning, immunförsvar ( ja, det finns också ett psykiskt immunförsvar ), inlärningsförmåga, språk, muskler, koordination osv och utan ett operativsystem kan ingenting fungera på hårdvaran. Operativsystemet är både materiellt och immateriellt – fysiskt och icke-fysiskt och gör det möjligt för andra program att fungera. Man kan också se operativsystemet som ditt medvetande – det som är här och nu i tid och rum och som du arbetar med i vaket tillstånd, ditt arbetsminne. Det är det du ser på desktopen, det du skriver in där med hjälp av de redan installerade programmen i mjukvaran ( det undermedvetna ). Du knappar in information med ditt medvetande ( det du ser, hör, tänker, känner osv ) och informationen behandlas och tolkas av mjukvaran och du handlar och agerar enligt det som kommer tillbaka efter bearbetning upp på desktopen. När du har processat klart lagras allt på hårdskivan.

Mjukvaran är de program som installeras i dig i samspel med omgivningen under tiden du växer upp och under hela livet. Du lär dig genom att iaktta mamma och pappa och när du blir äldre lär du dig av kompisar, skola, massmedia osv. Du ”programmeras” att tänka, agera och reagera på olika sätt med hjälp av ditt operativsystem – den grundläggande delen av din materiella och immateriella natur. Mjukvaran blir det du utgår ifrån i ditt dagliga görande och varande – de filer, mappar och applikationer du har fått installerat på hårdskivan. Mjukvaran kan liknas vid det undermedvetna. Allt du har sett, hört, tänkt, känt lagras i filer och mappar. Du använder ett visst ordbehandlingsprogram, redigeringsprogram osv. Du använder delar av allt du känner till, av allt som är lagrat i ditt undermedvetna för att orientera dig i nuet. En del filer används mera sällan eller aldrig, de behövs inte men de finns där ändå. PC-användare och Mac-användare är i olika läger – ungefär som olika kulturer, folkslag, traditioner osv. Det är kanske lite långsökt men tja, tankelekar…

Internet kan liknas vid ett universum eller varför inte ett oändligt sinne, en sfär i vilken det finns information du laddar ner i din dator. Ditt supermedvetande ( det högre medvetandet ) är som ditt eget privata internet som du laddar ner information ifrån i form av tankar, idéer och när du är i stillhet, i tystnad eller mediterar. En person som är van att meditera kan få en upplevelse av att se allting ur ett ovanifrån perspektiv och kan ladda ner information som ibland förändrar personens världsbild dramatiskt. Supermedvetandet kan också ses som ett universum i universum och som kan ta in information från andra dimensioner. På internet finns så mycket information att du inte ens kan föreställa dig hur mycket. Du skriver in ett ord på en sökmotor och du kan få en miljon träffar på ett par sekunder.  Supermedvetandets gränslöshet är för det medvetna jaget – som är fast i den fysiska världen med dess begränsningar – lika svårt att greppa som internets gränslöshet. Internet eller ”nätet” spänner runt hela jordklotet, går kors och tvärs och i det nätet strömmar information och budskap i en aldrig sinande ström. Du kan ladda ner vad som helst till din dator – allt finns tillgängligt men allt är inte nödvändigtvis nödvändigt eller bra för just dig. Din hjärna är en transformator som genererar den energi den laddar ner ( eller upp ) och som omvandlas till tankar och det det du tänker på får mera energi.

Trafiken på internet blir allt snabbare liksom förändringarna på vår planet vilket inte alls behöver ses som negativt – i gapet mellan det gamla och det nya uppstår ofta frustration och ökad spänning vilket är helt naturligt. Den gamla världen måste nu ge plats åt den nya – hur skrämmande det än känns att lämna det som har känts tryggt och bekant. Och den gamla världen ger sig inte utan kamp! Det har knappast undgått dig att det händer mycket i världen just nu och att det eskalerar i en rasande fart. Jag ser det som att vi är på väg in i en global diskrensning och en uppgradering av ett trött och uttjänt globalt operativsystem ( tänkande, värderingar, föreställningar, religioner, politik, ekonomiska strukturer osv ) för jag tror att vi är nu redo för nya program och ny information som förvisso alltid har funnits där för oss att ta i bruk. Vi har bara inte varit på det medvetandeplan som krävs för att ladda ner insikter om att vi måste vakna upp ur vår egenhändigt skapade mardröm och börja samarbeta. Den gamla världen som har stått för separation, krig, egocentriska intressen och listan kan göras hur lång som helst, är på väg ur tiden och det är upp till var och en att besluta sig för om man ska vakta sina benknotor eller aktivt arbeta för att hjälpa fram den nya världen. Det som pågår nu är inte första gången i människans historia – vi lever i cykler precis som naturen men nu ska jag inte fladdra ut i den diskussionen just nu i alla fall.

Bland den amerikanska ursprungsbefolkningen finns det många legender och myter om Spider Grandmother och hennes nät. En Hopi-legend säger att hon var budbärare mellan gudarna och människorna och hennes nät täckte jorden. Jag gillar att tänka på internet som Spider Grandmother. Internet i sig är neutralt – likt spindelhonans nät – men det är vi som använder det som ger nätet dess innehåll och kvalitet. Vi bidrar till hur nätet ser ut och vilka vibrationer det avger. Vilka budskap vibrerar du ut där du sitter på din plats på nätet bakom din dataskärm? Vem snappar upp din vibration? Och var kan den personen befinna sig? Du hör, jag skulle kunna spinna vidare hur mycket som helst på den här tråden 😉 Men den globala uppgraderingen föregås alltid av den enskilde individens diskrensning och uppgradering av sig själv. Om du är orolig för vart världen är på väg, hur din ekonomi kommer att se ut i framtiden, hur dina barn ska klara sig osv så måste du gå in i dig själv och fråga dig om dina program som körs nu verkligen är uppdaterade och hjälper dig att hantera nuet och din oro. Mjukvaran måste uppdateras för att kunna hantera den växande och alltmer sofistikerade information som datorn måste hantera. Vårt medvetande expanderar, de gamla programmen är inte längre effektiva och de kraschar med jämna mellanrum. Informationen har som sagt alltid funnits där men vårt medvetande har inte haft tillgång till de p.g.a. av dess begränsningar i form av användandet av ständigt samma program. Det är alltid tryggare att använda de program man känner till än att pröva på nya och ofta bättre program.  När ditt operativsystem inte längre klarar av att hantera nya applikationer eller program behöver du inte nödvändigtvis byta ut operativsystem helt och hållet – i själva verket går inte det för du är ju ingen dator, tack och lov! Du är den natur du är men du kanske måste uppgradera den genom att byta ut gamla program till nya som fungerar bättre och stämmer överens med den du är idag, med omgivningen och den tid du lever i med dess berättelser. Om du kör samma program som då du var liten uppstår det låsningar, blockeringar och datorn kanske kraschar. Du blockeras och kanske t.o.m. kraschar när du försöker lösa nya problem med gamla tankemönster och program. Den största skillnaden mellan dig och en dator är att du har känslor som är direkt kopplade till tankarna. Det är oftast där vi kör fast för när vi har starka känslor – negativa eller positiva – uppslukas vår uppmärksamhet av dem och vi glömmer bort att det var någonting som satte igång känslostormarna. Vi famlar i mörker, kastas runt på stormiga hav och blir som hjälplösa barn. Vi beter oss som om det är utifrån kommande krafter som regerar oss och det känns som att det som det är inom oss är utanför vår kontroll. Vi försöker lösa det upplevda problemet av att känna det ena eller det andra istället för att gå till källan – tankarna. Känslan är alltid sann men tanken är inte nödvändigtvis det. Känslor är inte farliga, de kan inte skada. Att förneka dem kan däremot ställa till problem.

Det som är så skönt är att du alltid kan uppgradera dig själv. Det går alltid att avinstallera gamla program och lägga in nya. Det är alltid möjligt att ändra tankebanor, beteenden och vanor som inte längre tjänar något syfte och som stjälper istället för hjälper! Det som fungerade när du var liten eller tonåring behöver inte nödvändigtvis fungera när du är 30, 40 eller 50. Det krävs lite koncentration, tid och engagemang – som det också gör när du ska lära dig ett nytt redigeringsprogram eller vad det nu kan vara. Men tänk vad roligt det är att kunna använda ett program som underlättar för dig att göra det du egentligen ska göra – leva ditt syfte och ge din gåva till världen. Eller sitter du hellre och slösar bort din dyrbara tid med att knacka på med samma gamla operativsystem och program som är så långsamma och tröga att du hinner gå på toa, koka kaffe och hänga tvätt under tiden datorn laddar ner en fil bara för att komma tillbaka och konstatera att ”file could not be found?”

Fridens liljor!  

För en vecka sedan var jag på mitt livs första retreat. En bekant, Gitte Hulden som är verksam som meditationslärare inom Brahma Kumaris i Helsingfors, bjöd in mig och det kunde jag naturligtvis inte säga nej till. Jag har kommit i kontakt med Brahma Kumaris tack vare Salman Ahmad från Köpenhamn som höll föreläsningar i Vasa i två omgångar 2013-2014. Temat var psykologi, spiritualitet och meditation och jag fick mersmak eftersom jag tycker dessa tre ”moduler” tillsammans är vansinnigt spännande att utforska.

Jag fick privilegiet att vistas i det engelska landskapet tillsammans med människor från olika länder; Grekland, Israel, Frankrike, Cypern, Island, Holland, Danmark, Tyskland, England. I en vacker villa i palladiansk stil som Nuneham House i Oxfordshire, är det inte alls svårt att öppna upp för sina inre landskap medan ögonen tar in de vackra rummen och det gröna, böljande landskapet utanför de höga fönstren med de tunga gardinerna. Lewis Carroll’s bok Alice i Underlandet kom till i miljöerna från just Nuneham Courtenay med omnejd. Jag försökte fånga en av de många kaninerna som hoppade runt på gräsmattorna på bild men det lyckades inte. Jag tänkte på Alice som följde den vita kaninen till Underlandet. Nu såg jag ingen vit kanin men det var sannerligen fantasieggande att vandra runt i den magnifika trädgården som ständigt bjöd på överraskningar.

Temat för helgen på Brahma Kumaris Global Retreat Center var Tapping into the Power of Silence. Vi fick höra föreläsningar om tystnadens olika kvaliteter och aspekter, inre frid, inre rytm och uppfattningen om tid, den heliga triangeln av Självet, ”The One” ( hur säger man det på svenska? ) och den Andra. Vi hörde om principerna om positiva motsatser som t.ex att vara beslutsam men ändå flexibel, ha självrespekt men ändå vara ödmjuk, makten att välja, tystnad som en kraft i Livet. Jag tänker inte gå in i detalj men kärnan är att genom meditation och tystnad öppnar vi upp för kommunikation med det sanna självet – the True Self – och det Gudomliga. Det är så mycket lättare att hitta bra ord på engelska! Att stå i ständigt kontakt med vårt sanna själv – som är ett med Gud, Universum, Energin eller vad vi nu vill kalla det – gör att vi fattar de rätta besluten enligt våra syften och att vi ser oss själva och andra som Ett. Vi kommer alla från samma källa och om vi kan se varandra som systrar och bröder kan vi också skapa fred mellan alla folk som bor på denna hårt ansträngda och utmattade planet. Brahma Kumaris’ enkla och viktiga budskap lyder;

”Du är en andlig varelse och när du äntligen inser det, kommer du automatiskt att bringa fram din andlighet till liv, så väl som för andras liv runt omkring dig. Essensen av dig och grunden för din andlighet är fred. Fred är vad du är”.
Kan det formuleras enklare än så här? Utmaningen är att tillämpa detta budskap i det dagliga livet, i handling, i tanke. Det är inte lätt att realisera budskapet i en värld som lär oss det motsatta – att det finns ett ”vi” och ”dom” och att ”vi” har och gör rätt medan ”dom” har och gör fel. Den ständiga kampen med egot som gör allt för att skjuta bort det som kan förminska eller förgöra dess makt är något som vi måste utkämpa varje dag. Genom att meditera, kortare eller längre stunder varje dag, hjälper vi oss själva att minnas vilka vi är; gudomliga själar i kroppslig kostym. Våra kroppar kan ses som boningar för Själen, som verktyg eller fordon. På vilket sätt kan jag använda min tanke, mitt intellekt och min kropp för att skapa en bättre värld? Vad är det jag är bra på? Vilka är de gåvor jag har som jag kan ge vidare åt andra för att de ska må bättre och i sin tur ge vidare sina gåvor? Vad är syftet med mitt liv och hur kan jag tjäna på bästa sätt?

Syster Jayanti sa att varje skruv behövs i en maskin. Om en skruv trillar bort kommer maskinen att med tiden sluta fungera. Alla människor behövs – gatsoparen, lagerarbetaren, bagaren, entrepenören, städaren, fiskaren, politikern, ledaren, konstnären, vårdaren, frimärkssamlaren…alla. Det gäller att hitta skönheten i det jag gör och att inte jämföra mig med andra. Det handlar om att verka där jag är med det jag har och inte se över staketet i tron att det är där på andra sidan jag borde vara. Nu sitter jag i själva verket och talar främst till mig själv för jag har tendens att drivas av otålighet och vilja att vandra vidare och jag tar kanske inte min uppgift på tillräckligt stort allvar. Varför? Jag antar att det beror på en viss osäkerhet, en känsla av att inte vara tillräckligt bra och kunnig. Min mentor, Jörgen Sundvall, fick mig att inse att det är viktigt att vara i kontakt med känslan av otillräcklighet och osäkerhet för det är det som driver mig framåt, som håller mig alert och medveten. Det gör att jag inte blir styv i korken eller självtillräcklig. Jag gillar det och jag har kommit till freds med att jag ska vara där jag är och göra det jag gör så bra jag bara kan för andra. Resten kommer av sig själv.
Syster Jayanti talade om att ha tillit ( faith ) till Självet, till det Gudomliga och att tillit leder till seger över det inom mig som inte vill mig väl. Vi har alla sidor inom oss som gör allt för att sabotera intellektets minsta lilla avsikt att förändra tankar och beteende i vår strävan till att leva i fred och harmoni med andra levande varelser men först och främst med oss själva( sanningen om vem man är, vem man tillhör och vad man måste göra måste var och en ta reda på ). Vi måste dock börja med oss själva för hur ska vi kunna leva i fred och harmoni med andra om det pågår ett krig inom oss själva?

Anthony Strano berättade om ”de tre hästarna” – 1) tanke/sinne, 2) intellekt, 3) ursprungliga präglingar, programmeringar (det vi har med oss när vi föds ) kontra förvärvade mönster ( uppfostran, omgivning, kultur, skola, samhälle etc ). Dessa tre eniteter samarbetar inte så bra, de måste tyglas av den som kör vagnen – jag. Intellektet ses som den mest samarbetsvilliga hästen medan tankens häst är den mest rebelliska. Intellektets häst behöver mest näring och uppmärksamhet för att kunna samarbeta optimalt med vagnföraren – mig. Tanken och de inpräglade mönstren och vanorna samarbetar mycket med varandra och det är därför det är så svårt att bryta vanor och beteenden. Hur många av oss har inte sagt att ”jag vet att det inte är bra att…” men ändå fortsätter vi med det som inte är bra? Intellektet vet vad som är bäst men det har ingen makt om det inte får hjälp av vagnföraren i form av uppmärksamhet, kunskap, stillhet, meditation och täta upprepningar av det man vill uppnå. Ett exempel är att om jag vill få bättre kondition måste jag röra på mig varje dag. Eller om jag vill kunna meditera bättre så måste jag göra det varje dag. Vill jag bli konstnär så måste jag göra något varje dag som är i linje med det jag vill skapa och på vilket sätt. För vad gör vi med kunskap om vi inte använder den i det dagliga livet? Det blir då – som Anthony sa – bara ett ”ritualistiskt kunnande”, ett ständigt formulerande och analyserande. Genom tystnad riktar intellektet tillbaka tanken och sinnet till dess ursprungliga blåkopia eller arkiv – själen. Inom RajYog eller Raja Yoga som de flesta felaktigt kallar det, betonar man starkt intellektets betydelse och dess funktion i att minnas vilka vi är. Det är vårt intellekt som tar in kunskap och utmaningen står i att tillämpa kunskapen i verkligheten men ofta stöter vi på patrull i form av tankar och vanor som vi har förvärvat under vår uppväxt och i samspel med omgivningen. Dessa förvärvade tankar och vanor hade vi inte med oss när vi föddes och rajyog är att minnas vilka vi är och att leva enligt det. Rajyog ses som ”the King of Yoga” och anses vara en av de svårare meditationsformerna. Den har enklare versioner som passar den västerländska och stressade människan utan att för den skull förlora andemening och kraft.

Francios Becher berättade om naturens rytm och hur vi människor har glömt eller tappat bort vår egen rytm. Naturen lär oss det vi har glömt bort och genom att vistas i naturen och vara medveten om den kan vi hitta vår egen frekvens och rytm. Varje morgon kl. 07.00-07.30 gick vi tillsammans med en av ställets trädgårdsmästare ut på en trädgårdsvandring, en meditationsvandring. Vi stannade upp emellanåt för att ta in naturen med våra sinnen men främst med själens medvetande. Det var inte lätt att låta bli att analysera blommor och träd och undra vad det och det heter. Det är faktiskt jäkligt svårt att bara vara i allting och bara…ja, vara.

Vi vet inte hur vi ska leva om vi inte vet hur vi ska dö. Nu talar man inte om att ”dö” i den bemärkelsen vi vanligen tänker på. Var det inte Jesus som sa; ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det en rik skörd”. Ett zenbuddhistiskt perspektiv på samma kan vara; ”No seed ever sees the flower”. Att vara ”död” kan i detta sammanhang ses som att vara stilla, i tystnad. Livet är rörelse, expansion, upplevelse, uttryck eller m.a.o. ljud. Expansion betyder växande som leder till entropi ( förändring i energi, oordning ) som leder till vilsenhet som leder till separation. Tystnaden och stillheten hjälper oss att hitta hem till oss själva igen. Meditationen blir som en bro mellan dessa två världar – mellan liv och död, ljud och tystnad. Francios beskrev tystnaden som det som tar oss backstage av scenen av våra liv. Tystnaden som finns mellan orden bär på budskapet.

Maten får jag inte glömma att nämna. Det var vegetarisk kost och det som är typiskt för Brahma Kumaris och mat är att man äter bara mat som har tillretts av någon som är medlem i organisationen. När jag först hörde om det höjde jag lätt på ett ögonbryn men nu förstår jag idén bakom det; när man tillreder maten gör man det med kärlek, välvilja och medvetenhet – för att fylla maten med god energi. Man anser att maten inte bara ska vara hälsosam gällande råvarorna utan maten påverkas också av den som tillreder den. Det konceptet köper jag rakt av! Min son berättade om maten han fick i skolan och som inte var rolig att äta därför att han märkte att hon som lagade maten var allt annat än glad och harmonisk. Allt är energi och det vi sänder ut påverkarvår omgivning. Det kanske inte behöver påpekas att maten var god och mycket mättande – om det sen berodde på att jag åt mer än nödvändigt eller på den positiva energin som de som lagade maten lade ner i den må vara osagt.
Att meditera enligt RajYog innebär att man stiger upp kl. 04.00 för att meditera i ca 1 timme. Sen mediterar man kortare pass under dagen. Jag har tidigare gjort på samma sätt men som med det mesta tar de gamla vanorna över så jag har ”glömt” att fortsätta med tidiga morgnar. Jag ämnar återuppta denna vana eftersom jag har märkt att hjärnan är som klarast på morgonen och ännu inte invaderad av dagens buller. Antagligen kommer jag att falla tillbaka i gamla mönster igen och igen men det är bara att vara envis och inte ge upp. Ett bra sätt börja bekanta sig med att meditera regelbundet är att stanna upp en gång i timmen under dagen och för en minut eller två påminna sig om vem man är, vad ens syfte är och igen vem man i grund och botten är; en själ i ett tillstånd av fred. Man kan se det som att stanna vid en trafikkontroll med jämna mellanrum och det finns appar som man kan ladda ner till sin telefon som hjälper en att komma ihåg att stanna upp en stund under dagen. Glöm inte vem du är!

                         
Det jag tog med mig från retreaten är att allt är väl, jag är där jag ska vara, jag är en själ som är i ett tillstånd av fred, mina systrar och bröder finns överallt och jag är inte ensam. Sharona Stillerman – en stor krigarsjäl ( the unseen warrior, som hon själv sa ) i en liten kvinnokropp – tittade på mig med sina innerligt varma och glada ögon och jag fick budskapet att det finns hur mycket som helst att göra. Jag är inte ensam och det har ingen betydelse om någon vet vad eller hur jag gör – jag är ett med allt och alla och jag är ett verktyg för det högsta goda. Tilliten bär mig och det räcker för mig.

Jag måste nämna att det är kvinnorna som är ledande inom Brahma Kumaris. De är de som driver denna organisation vars existens är helt beroende av donationer. Brahmas Systrar gör ett ofantligt bra och viktigt jobb för att sprida kunskap och fred – tillsammans med sina bröder.

Jag skäms att säga att jag inte har läst Alice i Underlandet så det ska jag göra nu. Jag har lånat min dotterdotters bok som hon ännu  är för liten att läsa själv. Det blir många godnattläsningar för henne och mig vad tiden lider.

Om Shanti

Senaste natt har jag varit rolig, diplomatisk och jag har legat och plaskat i vattenbrynet i en vik i ett varmt land. Jag tänker i drömmen där jag ligger och njuter av det varma och klara vattnet att hit måste jag komma igen. Det finns en strand i en vik jag tidigare har drömt om som är någonstans i Indien. Jag kom dit en kväll när solen höll på att sjunka ner i havet och den purpurvioletta färg som himlen hade går inte att beskriva. Det finns ett litet resort där med låga, vita stenhus. Jag vet att den platsen finns på riktigt. Det visste jag direkt när jag vaknade den morgonen och jag antar att en dag kommer jag att stiga ut ur taxin som har stannat framför den vackra hotelldörren som är inramad av mörkt trä och en bit längre bort ser jag stranden i den lilla viken. Och jag har en resväska på hjul, luften är varm, det är skymning och himlen med den purpurvioletta färgen.

Bild från http://www.themost10.com

Det är längesedan jag har kommit ihåg mina drömmar och jag vet inte om jag ska tolka det som något bra eller dåligt antagligen är det ett bra tecken. Efter att ha varit van att leva i alla möjliga draman känns det lite konstigt att plötsligt befinna sig i en ström av att ja, allt bara funkar liksom.
Jag drömmer mycket när jag är i en konflikt med mig själv och livet eller när det är en förändringsprocess på gång. Mitt undermedvetna har sannerligen ger mig de mest konstiga bilder som mitt medvetna jag förväntas förstå. Jag är ingen sanndrömmare i den bemärkelsen att jag ser katastrofer eller så men om jag blundar för verkligheten för att slippa ta ansvar, vevar det undermedvetna igång filmer som jag bara inte kan nonchalera. Jag vet alltid när jag måste göra något för att inte helt tappa kompassriktningen. Eller vänta nu, vilket ”jag” talar jag om här? Mitt egojag eller mitt själsjag? Jag tror bestämt att det är mitt själsjag som talar om för mig att så här kommer det att gå om du inte tar dig samman nu eller så berättar det att så här ser ditt liv ut just nu – do you like it? Det är krigsscener och skepp som sjunker, mark som rasar framför fötterna eller ett irrande i hyttgångar ( ibland vattenfyllda ) längst nere i fartyg, mörkhåriga män ( ofta i blåställ! ) som är efter mig, som vill ta mina barn från mig eller någonting annat som jag har och är rädd att förlora. Jag tror att männen i själva verket är ute i gott ärende ( angels in disguise ) – jag måste släppa taget om någonting som jag inte längre behöver för att kunna gå vidare. De är inte aggressiva eller så, de bara förföljer mig och verkar rätt stumma i sitt beteende, lite inåtvända på nåt sätt. Men eftersom jag går omkring som en blind i dagsljuset och inte ser tecknen måste mitt undermedvetna göra mig uppmärksam genom att slänga in lite Hitchcock feeling i drömmarna. Jag börjar känna igen repertoaren och vad de olika scenerna står för.

CG Jung: ”Drömmar erbjuder den mest intressanta information för den som gör sig besväret att försöka förstå dess symbolspråk. Resultatet har förvisso föga att göra med sådana världsliga angelägenheter som köpande och säljande. Men livets mening kan inte uttömmande förklaras i termer av ens yrkesliv, inte heller uppfylls människohjärtats djupaste önskan av ett bankkonto”.

Han visste vad han talade om, gamle Calle.

Slavador Dali: Sleep

Louise Minerva-Li har skrivit flera böcker om drömmar och drömmandet och jag har någonstans hennes bok Drömtolkning och drömalkemi som är en mycket intressant och inte minst inspirerande bok. Den som vill få en dröm tolkad kan sända in den till ”Veckans dröm” på hennes hemsida och hoppas på tur.

Hon skriver också om sömnparalys ( det finns många olika tolkningar om vad det är ) som är ett intressant fenomen och jag har varit med om många sådana nätter då jag har legat totalt förlamad men samtidigt känt hur jag har glidit ut ur kroppen. Innan jag förstod vad det handlade om var jag skräckslagen och såg mycket skrämmande bilder men nuförtiden försöker jag hjälpa till att komma ut ur kroppen genom att slappna av. De hemska bilderna skapas av de egna rädslorna och de försvinner när man slutar vara rädd. Ett par gånger har jag befunnit mig utomhus men oftast rör jag mig på golvnivå och sveper runt i huset. Jag kommer alltid att tänka på Astrid Lindgrens bok ”Skymningslandet” för det är som att befinna sig i ett landskap i skymningsljus. Jag känner igen tecknen på att en sömnparalys är på gång och ibland ger jag efter och ibland ser jag till att vakna ordentligt om jag känner att nej, inte nu. Jag tror att sömnparalys sker när man är väldigt trött psykiskt eller befinner sig i en pressad livssituation. Det subtila kroppen – astralkroppen – behöver få komma ifrån ett tag, tänker jag. Den tunga och sammandragna energin som den fysiska kroppen består av kanske känns som ett fängelse? Eller så är det rätt och slätt en lätt slirning i sömnapparaten. Sömnparalys är inte farligt även om det kan kännas mycket obehagligt. Det gäller att lära sig samarbeta med sig själv och ha tillit. Det finns läkare som menar att det kan finnas ett samband mellan narkolepsi och sömnparalys och det är alltid viktigt att lyssna till vad de har att säga.

Bild: alltomvetenskap.se

Idag firar vi Kristi Himmelsfärd och jag kan inte hjälpa det men jag måste le. Det här är ju för bra. Sömnparalys, att lämna kroppen…Jesus var tillsammans med sina lärjungar i 40 dagar efter uppståndelsen( jag måste skriva om det här med talet 40 i ett annat inlägg för det är så spännande! ) och undervisade dem innan han for upp till himlarna. Man har firat den här dagen sedan 300-talet. Så nu vet ni det. Det är ändå viktigt att komma ihåg att världsbilden såg annorlunda ut på den tiden och skrifterna är därefter. Jag tycker att A Course in Miracles kan ses som en uppdatering av den kristna bibeln och är enligt min mening mera i linje med den moderna männaskans världsbild. Livet och världen förändras och berättelserna med dem men människans inre föreställningar tenderar att hålla sig fast vid gamla historier – i stort som i smått. Det gamla känns kanske tryggare än det nya och okända. Hur som helst propagerar jag för att ha ett öppet sinne men att inte ta något för givet.

Kristi Himmelsfärd målad av Domingos Antonio de Sequeira ( 1768 – 1837 ).

Solen lyser utanför mitt fönster. Det blåser kallt. Det är inte mitt favoritväder precis. Jag gillar inte varm sol i kall vind. Jag gillar inte när det vispar runt i trädens löv, jag får huvudvärk. I skrivande stund lyssnar jag på regnskogsljud med inslag av regn och flöjt och det passar mig mycket bättre. Men jag antar jag borde gå ut och dra in lite syre i alla fall för ett gediget översättningsarbete av engelskt material i Dream Builder Coaching är på gång och syftet är att tillhandahålla mina coachingklienter svenskt material så att de kan tillgodogöra sig vartenda ord för att kunna få så bra hjälp som det bara är möjligt för att förverkliga drömmar. Drömmar går nämligen att förverkliga. Jag vet det. Jag sitter ju här och gör det jag för några år sedan drömde om att göra! Och nu drömmer jag fram någonting annat som en fortsättning på det som just nu pågår i mitt liv och det är vansinnigt spännande och roligt!

”Vi kan inte komma till vår dröm.

Vi måste komma från den och

för att komma från den måste vi BLI den”

~ Mary Manin Morrissey ~

Dream on!

Efter EU-parlamentsvalets resultat hade jag för ett tag väldigt svårt att fokusera på någonting överhuvudtaget men det var lyckligtvis ett snabbt övergående tillstånd. Jag tror faktiskt inte att det kommer att bli så hemskt som vi kanske tror för nu måste vi skärpa oss och vara observanta på ett helt annat sätt än på många årtionden. Låt oss bara hoppas vi har lärt oss någonting av historien. För trots att de flesta håller med om att våld och krig är fasansfullt finns det krafter som är redo att vilken dag som helst starta ett blodbad och det finns många arga män och kvinnor som är villiga att gå dessa krafters ärenden. Med andra ord – vi måste vara alerta! Och vi måste förhålla oss kritiska till allt som skrivs och sägs i massmedia! Kom ihåg att ingen sitter inne med sanningen för det finns ingen sanning – bara antaganden och föreställningar.

Dagens blogg handlar om SSEAH:s årliga rikskonferens som gick av stapeln 17-18 maj på vackra Visingsö, Vätterns pärla eller ”Kungarnas och Vindarnas Ö”. Den för sina polkagrisar kända staden Gränna är kanske ett riktmärke för den som känner sig osäker var ön ligger. Detta var den tredje gången jag deltog i rikskonferensen. Jörgen Sundvall, grundaren av SSEAH är eldsjälen och inspiratören som håller i trådarna för konferensen och det gör han briljant som alltid.

Gränna i dis

Årets tema för konferensen var LIV. ”Liv på väg att födas in i denna värld, liv som det kan upplevas mellan liven och liv som kan levas bättre på jorden” som det så vackert stod att läsa i Jörgens presentation. Jag hade äran att själv få bidra med min Vision Workshop som jag håller i egenskap av coach. Jag antar att jag stod för ”liv som kan levas bättre på jorden”. Jag var väl föreredd – tyckte jag. Men självkritisk som jag är tyckte jag att jag missade att ta upp det och det och det och ett tag när jag stod där framför alla kröp paniken in under skinnet och jag drabbades av en lätt sinnesförvirring som sedermera utvecklades till en tillfällig blackout. Det var en ny upplevelse för jag brukar kunna hantera pressande situationer men det var en nyttig erfarenhet. Vill man veta mera om mitt arbete som Dream Builder Coach kan man kolla Drömbyggande i 10 steg från okt 2013 här på min blogg.

Livet i form av blommande äppelträd på Visingsö

Ulf Sandström – Emotional Personal Trainer, Hypnoscoach och en eminent musiker i bandet Jump4Joy – föreläste om Hypnobirthing och det var så märkligt för bara veckan innan kom jag för första gången kontakt med hypnobirthing då jag lunchade med en bekant som informerade mig om metoden. Hypnobirthing är en metod som består av fyra olika tekniker om hur man lär sig självhypnos för att uppnå en så bra förlossningsupplevelse som möjligt: avslappning, visualisering, andning och koncentration. Det finns en barnmorska i Helsingfors som är utbildad i hypnobirthing och hon är ev på väg hit till Vasa i höst för att föreläsa i ämnet. Hypnobirthing är en ypperlig metod som blivande föräldrar kan lära sig och där pappan spelar en viktig roll. Hypnobirthing förstärker anknytningen mellan det nyfödda barnet och föräldrarna. Ulf talade hellre om födslovågor än om värkar och han redogjorde för hur inandning aktiverar det sympatiska nervsystemet ( ökad stress ) medan utandning lugnar. En förlängd utandning förlänger återhämtning och lugn – något som är så viktigt under en förlossning då man behöver samla krafter mellan födslovågorna för att kunna samarbeta med dem. Andningstekniken kallade han alpha-tetha andetag. Jag kommer att tänka på när jag väntade mitt första barn i slutet på 80-talet. Då var det profylaktisk andning som gällde och man gick på kurs med sin partner för att lära sig andas rätt. Det funkade. Nu finns det inte så mycket att erbjuda blivande föräldrar – inte här i mina trakter i alla fall – och jag tycker det är märkligt. Så jag hoppas verkligen att hypnobirthing blir känt bland barnmorskor och rådgivare.
Det som jag tyckte var vansinnigt spännande var delen om nervsystemet i PTSD ( posttraumatiskt stressyndrom ) och hur man kan avpotentiera synapserna i amygdalan ( vi är inne i hjärnan nu ) med hjälp av deltavågor för att ladda ur ett trauma ( solklart, eller hur? ). Jag jobbar också med EMDR-terapi så därför lystrade jag extra noga. Ronald A Ruden har skrivit en ypperlig och utförlig artikel om havening som betyder att skapa deltavågor på mekanisk väg genom bl.a. ögonrörelser och beröring i syfte att avleda och distrahera. De psykosensoriska metoderna kan delas upp i två grupper; Havening ( engelskans haven betyder tillflyktsort, hamn ), EMDR och EFT där man jobbar med specifika traumatiska minnen genom att tankar och de känslor som är kopplade till händelsen reaktiveras i syfte att skapa nya neurala banor och ladda ur traumat så att det inte längre påverkar det dagliga livet negativt. Det är viktigt att komma ihåg att det som har hänt har hänt men hur man tänker på det som har hänt kan förändras. Den andra gruppen är metoder som bl.a yoga, meditation, musikterapi, massage, kiropraktik, akupressur, biofeedback, aromaterapi som reglerar stressnivån rent generellt. Eftersom hjärnan inte kan hålla två tankar samtidigt är användandet av distraherande terapimetoder effektiva då de tränger undan den återkallade händelsen från arbetsminnet och förhindrar den att reaktiveras i amygdalan eftersom uppmärksamheten ligger på den sensoriska upplevelsen. Om jag förstår det rätt så när man arbetar med en traumatisk händelse samtidigt som man får en mjuk beröring eller ögonen rör sig förvirras hjärnan och kan inte hålla kvar minnet av händelsen – jag tänker på en väg som har rasat ihop på flera ställen och som gör den omöjlig att köra på. En mycket, mycket enkel beskrivning men som kan ge en idé om vad som händer. Det spekuleras i att mjuk beröring skapar en elektrisk deltavåg i hjärnan och öppnar upp spänningsberoende kalciumkanaler i mottagarsynapserna i amygdalans neuroner för att kalcium ska kunna tränga in cellen. Det spekuleras också i att det finns ett sorts glutamat som har en central roll i kopplingen mellan cellmembran och trauma. Jag är nu inte helt hundra på om jag fattar det här och om jag är helt ute och cyklar hoppas jag att någon därute rättar mig för nu börjar det bli lite väl ”neuroniskt” det här…

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men jag hänvisar till redan skrivna alster i detta ämne. Av någon outgrundlig anledning kan jag inte länka till en intressant artikel just nu men den heter ”Harnessing Synaptic Plasticity” av Ronald A Ruden. Psykosensoriska terapimetoder är verkligen på frammarsch och hjärnforskningen kommer att kasta nytt ljus över hur PTSD uppstår och hur man kan hjälpa människor att hantera sina traumatiska upplevelser – inte bara tillfälligt utan på lång sikt för att förhindra att det blir ett kroniskt tillstånd.

Ulf Sandström är också knuten till Peaceful Heart Network som arbetar ideellt med krigsdrabbade i en del afrikanska länder och lär ut tapping i syfte att reducera PTSD. En fantastisk insats och tapping är en mycket effektiv metod som alla kan lära sig att använda i vardagen för att minska på stress och smärttillstånd. Jag rekommenderar varmt denna sida!

Ulf är också medlem i International Hypnotists Guild, vars hemsida är en fröjd att vandra runt i.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Rita Borensteins mycket intressanta föreläsning Liv mellan Liv har gjort att jag har bestämt mig för att boka in mig hos henne vid lämpligt tillfälle för en session. Rita har en gedigen CV: legitimerad sjuksköterska, TCM Akupunktör, Basmedicinsk utbildning och Osteopat D.O. med vidarutbildning i kraniell osteopati och hypnoterapi, Life between lives TM hypnoterapi. Allt det hon har gjort i sitt liv har lett henne till det som hon vill satsa på helhjärtat – liv mellan liv hypnoterapi. Hon är den enda svenska medlemmen i Newton Institute som är grundat av Dr. Michael Newton. Han är kanske mest i känd Sverige och Finland för sina böcker Själarnas Resa och Minnen av livet mellan liven. Vi har väl alla frågat oss någon gång vad vårt syfte i detta liv är, vad vi längtar efter, hur vi kan bli mera ärliga mot oss själva och andra, hur vi kan få bättre relationer osv. En liv mellan liv session kan hjälpa till att klarlägga och visa väg då vi möter våra guider om så är menat och som kan ge oss det vi behöver för att gå vidare i livet på en för oss sannare och mera levande väg. Rita beskrev rätt så ingående hur en session går till och nu talar vi inte om en session på en timme utan det kan ta flera timmar. Det kallar jag ett grundligt arbete och det tilltalar mig. När jag tittade på hennes material som delades ut inför föredraget rodnade jag lite av skam – jag inser att jag kunde ha tänkt igenom mitt eget material lite bättre men jag tackar Rita för den påminnelsen.

Jag vet inte men den här passar liksom in här – vid en strand i Gränna

Det som jag tyckte var särskilt spännande var det hon berättade om själsenergin. Om man tänker själsenergin i % så är en del av energin i min kropp här på jorden och en del är kvar i andevärlden. Den fysiska kroppen klarar inte av att bära 100% av energin utan att sprängas. Det fick mig att verkligen fundera ett par gånger extra. En kvinna sa åt mig inte för så länge sedan när jag klagade på en märklig känsla i huvudet som gjorde att allting kändes så tungt, som att allt gick i slow motion att jag hade för mycket av högvibrerande energi som jag inte klarade av att generera. Nu kan jag inte säga bu eller bä om det men Ritas förklaring kändes på något sätt vettig. Så om vi har en del av vår energi kvar i andevärlden är det inte så konstigt att folk berättar om märkliga ting de har upplevt i vakentillstånd, under hypnos, meditation, på en skogspromenad och när de sover eller att de upplever att de kan befinna sig i parallellvärldar samtidigt. Det sorgliga är att vi är så snabba att kasta fram DSM-5 för att hitta en diagnos för det anses vara utanför det ”normala” att se och uppleva saker som inte samtidigt kan upplevas och observeras av omgivningen. Vad vet vi – egentligen? Jag tycker att man ska gå in på Ritas fina hemsida och bekanta sig med henne och hennes otroligt spännande arbete. Hennes trädgårdsterapi är också något som lockar. Hon har uppmärksammats i flera tidningar och jag kan bara säga att hon är unik på många sätt. En äkta healer är hon, Rita. Dessutom är hon bördig från Vasa så vi hade en del att prata om på sidan om.

Förlåt Rita, för de suddiga bilderna! Men visst var det en härlig kvällspromenad bland äppelblom i solnedgång?

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Jörgen Sundvall avslutade konferensen med att demonstrera en hypnosteknik som jag tolkade som att bli medveten om den helhet som vi alla är och om ”jag”. Vilket ”jag” är det som känner t.ex. smärtan i armen och var sitter i så fall det jaget som känner smärtan? Det är lite som ”jag tänker och vem är det ‘jag’ som är medveten om att jag tänker”? Han började så fint med att med lugn och trygg stämma berätta om det gränslösa medvetandet som kan vandra vart det vill, som kan befinna sig var som helst – utanför och innanför kroppen. Med en lugn och lågmäld röst ledsagade han en deltagare in i ett avslappnat tillstånd och jag känner stor respekt för hans skicklighet och jag vill verkligen kunna sitta en dag och bara prata medan mina klienter slappnar av och går in i sig själva. Jag har något att sträva till här! Han fortsatte med att låta personen lokalisera en känsla i kroppen och sen frågade han vilket ‘jag’ det var som kände av känslan. Sen frågade han var det jaget var lokaliserat och det satt på en annan plats i kroppen och observerade känslan. Jaget kan också vara i olika känslotillstånd; ett ledset jag, ett argt jag, ett glatt jag osv. ( Jag kommer att tänka på Ego State Therapy där man talar om olika delpersonligheter men inte i den meningen att man lider av multipel personlighetsstörning där de olika ”jagen” lever sina egna liv omedvetna om varandra. Om jag t.ex. vill äta en chokladkaka så kan en annan del av mig säga nej, jag borde hellre äta ett äpple. Eller när någon grälar på mig kan jag reagera som ett barn och då är det ”barn-jaget” som tar över. Alla jagen är integrerade i personligheten som helhet men beroende på situationen är ett eller flera jag som dominerar. En bra bok jag kan rekommendera i ämnet är skriven av Gordon Emmerson ). Personen som deltog i demonstrationen märkte tydligt av en lättnad i känslan hon lokaliserade i kroppen och dessutom fick hon klart för sig vad nästa steg skulle bli i det som var aktuellt i hennes liv.
Efter att allt hade blivit sagt och gjort samlade vi oss för att låta Jörgens kristallskål med sin helande klang svepa in oss i ett meditativt tillstånd. Det är en besynnerlig upplevelse när ljudet tränger in i huvudet och sveper runt, växer och minskar i styrka och jag vet inte hur jag ska förklara vad som händer. Det måste upplevas. Skålens ton är Diss – det kollade jag med Jörgen och jag känner igen den tonen från en dröm jag hade för många år sedan. Jag skulle vilja veta vilken frekvens kristallskålens ton vibrerar på bara för att jag är nyfiken. Det finns nämligen många olika Diss…alltid kan man snöa in på detaljer.
Det var en mycket helande och renande upplevelse och efter det kom Eva Cederbladh – en gudabenådad sångerska, gudinnedanserska och så in i norden skrattig och rolig – in med en trumma och plötsligt stod vi och sjöng afrikanska sånger i kanon. Vilken energi det var i rummet! Här möttes verkligen kropp och själ i en lovsång till LIVET!
Jag åkte hem med ny kunskap, ny energi och nya bekantskaper. Åter en gång inser jag hur viktigt det är att med jämna mellanrum träffa kolleger för att utbyta erfarenheter och för att påminna sig om varför man gör det man gör. Det är i mångt och mycket ett rätt så ensamt arbete som terapeut och man blir lätt hemmablind. Så jag säger bara TACK för denna härliga, lärorika och sköna helg på Visingsö och väl mött igen.

Jag och Jörgen strax innan vi alla tog farväl för denna gång