wallpaper222.com

November kliver in i mitt hus, sätter sig ner i min fåtölj och försjunker i tankar. Utanför mitt fönster ser jag grantopparna vaja i vinden, lönnen står kal och svart, spretar med grenarna upp mot skyn som i ett högmodigt trots och ljuset har ännu en gång dragit sig tillbaka för att ge mera plats åt mörkret. November betraktar mig, följer varje steg jag tar och jag känner hur mina molltoner börjar vibrera och ännu en gång skapar vi musik tillsammans i mörkret. Novembermusik är carezzando, adagio, contristezza, malinconico ( man lär sig bättre om man aktivt söker information så det är bara att googla ) och jag låter mig sjunka ner i de djupare djupen av mitt varande där något eller någon står med öppen famn för att hålla om mig och viska i mitt öra att tiden inte finns.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Jag besökte min morfar för en stund sedan. Morfar, om ett par år fyller han 100 år. Morfar, en man som har krigat både för Finland och för ett drägligt liv. Hans älskade dog för över 30 år sedan och som han har kämpat för att orka gå vidare utan henne vid sin sida. Morfar, en överlevare som undrar varför han är kvar här. Vad är meningen? Medan han sover sitter jag och bläddrar i fotoalbum. Bilder av oss alla; barn, unga mammor och brunbrända mansansikten. Mormor, navet som höll allt på plats men vars anletsdrag avslöjade att tiden inte var på hennes sida. Bilder av solblekta luggar, kaffekalas i det gröna, en gammal hund, brudpar under brinnande krig, soldater någonstans på Karelska näset, älskande par i roddbåtar, kor på bete. Liv som levdes, liv som slocknade och jag vill stiga in i fotografierna och höra livet som pulserar i kon Lilja som var så snäll, i stenen som jag älskade att sitta på för den var som en famn och där fanns kattguld, i mormors skratt och i stararnas sång en tidig sommarmorgon. Jag vill ännu en gång som 7-åring ta på mig skridskorna och åka på den frusna vattenådran som gick i kringelkrokar mellan träden och åkrarna, jag vill komma i kontakt med mig själv när jag låg i snön en kall julkväll och tittade upp mot stjärnorna undrandes över varför jag inte fick stanna kvar där uppe.

Jag betraktar morfar och ber att han ska få komma hem snart, sen sätter jag mig i bilen och åker hem till här och nu – till ett här och nu som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig. Jag har inte skrivit något på flera månader av den enkla orsaken att jag inte har haft något att säga och då är det lika bra att vara tyst. Tillvaron har varit på ”flight mode” alltsedan februari-mars då jag invaderades av en aggressiv förkylning som senare bytte skepnad till trötthet och diffusa symptom som fortfarande har sitt grepp om mig men det ska väl bli bättre småningom.

Jag har uppmanats att göra något åt min hemsida med tanke på mitt verksamhet som hypnoanalytiker, coach mm. och det är säkert helt korrekt. Jag förstår att läsare kanske blir förvirrade över vad min hemsida egentligen vill förmedla för just nu blandas mina subjektiva betraktelser över allt och inget med min verksamhet och det är inte smart. För att kunna utveckla min verksamhet och nå ut till flera människor så borde jag naturligtvis satsa på att koncentrera mig på att marknadsföra, förmedla forskning och framsteg, dela erfarenheter och ge tips. Jag har redan köpt en till domän men ännu har jag inte kommit till skott och jag vet faktiskt inte varför. Tvekan kan bero på bristande självkänsla, tvivel på mål och riktning, vilsenhet eller så behöver jag helt enkelt någon eller några att brainstorma och samarbeta med ibland eller så är det ren och skär mental trötthet. Jag tenderar nämligen att glömma att jag dagligen jobbar med människor i kris och det tar ut sin rätt. Hur det nu än är så kommer det att bli bra och det är det som är så vackert med melankoli; den drabbande och smärtsamma känslan av alltings förgänglighet och människans eviga längtan och strävan till någonting större än henne själv sida vid sida med känslan av glädje och sammanhang. Mitt i detta vandrar jag och förundras över så vackert livet ändå är.