November kliver in i mitt hus, sätter sig ner i min fåtölj och försjunker i tankar. Utanför mitt fönster ser jag grantopparna vaja i vinden, lönnen står kal och svart, spretar med grenarna upp mot skyn som i ett högmodigt trots och ljuset har ännu en gång dragit sig tillbaka för att ge mera plats åt mörkret. November betraktar mig, följer varje steg jag tar och jag känner hur mina molltoner börjar vibrera och ännu en gång skapar vi musik tillsammans i mörkret. Novembermusik är carezzando, adagio, contristezza, malinconico ( man lär sig bättre om man aktivt söker information så det är bara att googla ) och jag låter mig sjunka ner i de djupare djupen av mitt varande där något eller någon står med öppen famn för att hålla om mig och viska i mitt öra att tiden inte finns.
Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Jag besökte min morfar för en stund sedan. Morfar, om ett par år fyller han 100 år. Morfar, en man som har krigat både för Finland och för ett drägligt liv. Hans älskade dog för över 30 år sedan och som han har kämpat för att orka gå vidare utan henne vid sin sida. Morfar, en överlevare som undrar varför han är kvar här. Vad är meningen? Medan han sover sitter jag och bläddrar i fotoalbum. Bilder av oss alla; barn, unga mammor och brunbrända mansansikten. Mormor, navet som höll allt på plats men vars anletsdrag avslöjade att tiden inte var på hennes sida. Bilder av solblekta luggar, kaffekalas i det gröna, en gammal hund, brudpar under brinnande krig, soldater någonstans på Karelska näset, älskande par i roddbåtar, kor på bete. Liv som levdes, liv som slocknade och jag vill stiga in i fotografierna och höra livet som pulserar i kon Lilja som var så snäll, i stenen som jag älskade att sitta på för den var som en famn och där fanns kattguld, i mormors skratt och i stararnas sång en tidig sommarmorgon. Jag vill ännu en gång som 7-åring ta på mig skridskorna och åka på den frusna vattenådran som gick i kringelkrokar mellan träden och åkrarna, jag vill komma i kontakt med mig själv när jag låg i snön en kall julkväll och tittade upp mot stjärnorna undrandes över varför jag inte fick stanna kvar där uppe.
Jag betraktar morfar och ber att han ska få komma hem snart, sen sätter jag mig i bilen och åker hem till här och nu – till ett här och nu som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig. Jag har inte skrivit något på flera månader av den enkla orsaken att jag inte har haft något att säga och då är det lika bra att vara tyst. Tillvaron har varit på ”flight mode” alltsedan februari-mars då jag invaderades av en aggressiv förkylning som senare bytte skepnad till trötthet och diffusa symptom som fortfarande har sitt grepp om mig men det ska väl bli bättre småningom.
Jag har uppmanats att göra något åt min hemsida med tanke på mitt verksamhet som hypnoanalytiker, coach mm. och det är säkert helt korrekt. Jag förstår att läsare kanske blir förvirrade över vad min hemsida egentligen vill förmedla för just nu blandas mina subjektiva betraktelser över allt och inget med min verksamhet och det är inte smart. För att kunna utveckla min verksamhet och nå ut till flera människor så borde jag naturligtvis satsa på att koncentrera mig på att marknadsföra, förmedla forskning och framsteg, dela erfarenheter och ge tips. Jag har redan köpt en till domän men ännu har jag inte kommit till skott och jag vet faktiskt inte varför. Tvekan kan bero på bristande självkänsla, tvivel på mål och riktning, vilsenhet eller så behöver jag helt enkelt någon eller några att brainstorma och samarbeta med ibland eller så är det ren och skär mental trötthet. Jag tenderar nämligen att glömma att jag dagligen jobbar med människor i kris och det tar ut sin rätt. Hur det nu än är så kommer det att bli bra och det är det som är så vackert med melankoli; den drabbande och smärtsamma känslan av alltings förgänglighet och människans eviga längtan och strävan till någonting större än henne själv sida vid sida med känslan av glädje och sammanhang. Mitt i detta vandrar jag och förundras över så vackert livet ändå är.
Jag brukar säga till mina klienter att alltid skriva upp sånt som känns viktigt att ta upp i samtal. Jag har haft flera saker jag tänkt jag skulle skriva om men jag har inte gjort anteckningar så i skrivande stund lider jag av minnesförlust. Jag lever inte alltid som jag lär med andra ord. Dessutom är jag lite distraherad av Nils Landgrens ljuva röst och känner hur den softa jazzen gunga fram i blodådrorna medan jag tittar ut genom köksfönstret och ser hur hundlokorna svajar lite lojt i det regngrå ljuset. Det är midsommarafton och det är långt från sommarkänsla, grillar och glada skratt. Det är svårt att leva upp till sinnebilden av midsommarfirande när fotbeklädnaden består av yllesockor, huvudet igentäppt av pollen och resterna av vinterns flunsa hänger sig envist kvar så jag låter melankolin svepa sin gråa filt runt mina axlar till tonerna av Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka” tolkad av Nils Landgren och Esbjörn Svensson. Jag längtar hem till Sverige just nu – väldigt mycket – och det knyter sig i bröstet när jag hör vallvisor och hornlåtar. Det är en längtan som inte riktigt går att beskriva – den vibrerar in i varje cell och den är som ett lockrop från fäbodvallar och skogar och varje gång jag hör någon kula vill jag bara gråta. Någonting svarar inom mig – ett gammalt minne från ett annat liv. En god vän sa någonting bra häromdagen då vi pratade om vår längtan till Sverige som bådas vår uppväxt är starkt präglad av: vi är som båtflyktingar som aldrig riktigt kommer i hamn någonstans, vi lever liksom hela tiden i en parentes, i en tillfällighet. Det är inte det att det inte är bra att bo här i Österbotten men det är som om en inte riktigt får ro i själen. Denna rastlöshet har naturligtvis sitt ursprung i annat än bara längtan till ursprunget om en säger så och en är nu som en är – rastlös, ständigt på väg någonstans…
Men nu är vi här och världen har sin gång vare sig en vill det eller inte ( ni hör, melankolikern talar ). I skrivande stund sitter en katt och glor på mig samtidigt som jag försöker koncentrera mig och jag känner mig anklagad så där i största allmänhet…
”Du bara jobbar och jobbar… jag då?”
Men det som är på gång här på backen där vi bor är att nu kan den som känner längtan till tystnad, skog, öppna fält, trevligt sällskap eller ensamhet hitta allt detta och lite till här! Grannarna har under sina anletens svett och med stor envishet ägnat många timmar till att färdigställa denna lilla oas för den som har vägarna förbi, för den som vill vila rumpan från mc-sitsen ett tag, för den som vill känna historiens vingslag i väggar och inredning och för den som vill vara nära men ändå avskild. Förstås, Söderfjärden Bed & Box finns till för den vars stora passion är hästar för Camilla har två egna fyrbenta vänner och jag antar att det hon inte vet om hästar är inte värt att veta. Bättre värdar än Camilla och Peter får man leta efter! Och för den skrivande människan är den lilla stugan en dröm att vistas i för inspiration, eftertanke och lyriska ögonblick.
Mera information, flera och snyggare bilder hittar du på facebook.
Här sover en gott, vill jag lova!
Nästa vecka bär det av till Svearike och närmare bestämt till Gränna och Uppgrenna Naturhus som nyligen öppnade sina dörrar för konserter, föreläsningar, retreat, behandlingar, sommarcafé m.m. och jag ser med spänning fram emot vad Bodil och Björn har åstadkommit. Jag ska bevista en konsert med Kevin James Carroll och det ska bli sååååå roligt så! Bara att få komma till Gränna gör mig glad i själen – att få stå och titta ut över Vättern, krama hunden Maya, njuta av den vackra miljön…det blir ett inlägg om det när jag är hemma i mitt kök igen.
Söderfjärden B & B, Uppgrenna Naturhus…det handlar mycket om själens och kroppens välbefinnande. En annan längtan jag bär på just nu är att kunna vara på ett spa – helst längre än ett veckoslut. Hela mitt väsen ropar efter avskildhet, välgörande behandlingar, tystnad, kravlöshet och omtanke. Jag befinner mig i ett gap i tillvaron – varthän, varthän? Jag kom nyligen i kontakt med SpaDreams och fann till min förtjusning att här finns det många alternativ att välja mellan och jag leker med tanken att packa väskan i höst eller vinter för en time out i tillvaron. En behöver inte alltid resa runt halva jorden för att hitta lugn och ro utan det finns på närmare håll om en hellre håller sig nära hemknutarna. Det är klart, det inre tillståndet av frid och ro borde alltid finnas där oberoende yttre omständigheter men ibland kan det vara bra att stiga åt sidan, låta världen ha sin gång medan en dyker ner i skön pool, låter sig masseras in med väldoftande oljor och bara vara. Vi i västvärlden lider svårt av stress, meningslösheter och vi verkar vara ständigt på jakt efter någonting. Detta någonting finns antagligen strax under ytan av glassighet, pretentioner och kravet på att vara LYCKAD och LYCKLIG 24/7/365. Om en vänder blicken och örat inåt istället för utåt kan en komma i kontakt med ens längtan och den längtan är unik för var och en av oss. Vad är din längtan? På riktigt?
Gå gärna ut och se solen stiga upp strax före midnatt i morgon 20.6 – om det inte är mulet förstås och det ska vi hoppas att det inte är. Till dig som längtar efter en livskamrat; plocka sju eller nio blomster under tystnad och lägg dem under din kudde när du ska sova eller gå sju varv baklänges runt en brunn under tystnad eller ät kraftigt saltad gröt innan du går till sängs utan att dricka något innan. Våga vara lite magisk, lite vidskeplig, lite irrationell…vem vet, det kanske ger utdelning 🙂 Den som är nyfiken på en del midsommartraditioner och hur de har kommit till kan få mera kött på benen om en lyssnar på Vetenskapsradion Forum
Bilden här under tog jag för ett par år sedan på midsommarmorgonen då solen steg upp. Jag kommer att tänka en textrad i Cornelis Wreeswijks ”Grimasch om morgonen” ( jag vet, fortfarande melankolisk… ) som jag tycker passar in på bilden: ”Nu faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta. Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta”.
En riktigt skön midsommar till dig, kära medvandrare på livets kringelkrokiga vägar!
I början av min karriär som hypnoterapeut upprepade jag ett kardinalfel några gånger tills jag fattade vad det handlade om. När jag gav till mina klienter vägbeskrivningen till min mottagning sa jag varje gång så här: ”När ni kommer upp på backkrönet ser ni ett gult hus snett framför er – ni ska inte åka dit. Ni ska istället vika av till höger…”. Varje gång gjorde mina klienter precis det jag sa att de inte skulle göra – de åkte till det gula huset. Vad gjorde jag för fel? Varför åkte varenda en av dem till mina grannar fast jag uttryckligen sa att de inte skulle åka dit? Mina grannar är gudvaretackochlov förstående och var säkert många gånger roade av dessa missförstånd. Jag började misstänka att det var inte klienterna som inte hörde vad jag sa utan det var jag som sa fel. Det som hände var att jag i min beskrivning lade in en negation – ni ska inte åka… – och hjärnan har ingen bild för ”inte” men däremot kan den skapa en bild av ett gult hus. Ordet ”inte” blir därmed bortfiltrerat då en bild av ordet saknas. Hur beskriver man ordet ”inte” i bilder? För att låna min hypnoslärare, Jörgen Sunvalls ord; ”En negativt formulerad suggestion framkallar en bild av det man inte vill ska hända”. Och det händer. Den klassiska ”tänk inte på en rosa elefant” har väl många stött på och vad tänker vi på om inte en rosa elefant?
Tänk INTE på en rosa elefant!
Filosofiklubben ”Amici in Spiritu” som jag har äran att vara medlem i hade för en tid sedan en sits där vi talade om etik. Av någon anledning kom jag på mig själv att tänka på Guds tio budord och varför jag tror att det är så svårt att följa dem – ja, åtminstone några av dem – och då slogs jag av en tanke. Tänk om det är negationerna i budorden som bidrar till att vi verkar göra precis tvärtemot de säger att vi inte ska göra? Av de tio budorden är det åtta som börjar med ”Du skall inte…”. Om den mänskliga hjärnan inte kan processa negationer så blir det i alla fall för mig mera förståeligt varför det är så svårt att följa budorden. Vi håller nog med om att man inte skall dräpa men likväl slaktar vi varandra och andra arter med liv och lust och ibland på de mest raffinerade sätt, så någonting är fel här. Budorden är mera en läpparnas bekännelse än en livsstil. Jag vågar påstå att en orsak är att budorden är felformulerade. Moses gjorde en rejäl miss här ( får jag stryk nu? ). Så nu ska jag ta och dela biskop emeritus Lennart Koskinens uttolkning av budorden som han ser det och jag vill att du, kära läsare, ska göra ett test. När du läser de ursprungliga budorden vill jag att du ska lägga märke till hur det känns i kroppen när du tar in orden. Känner du dig öppen och avslappnad eller känner du dig ihopdragen och spänd? Läs sedan Lennart Koskinens uttolkning av dem och lägg märke till hur din kropp reagerar. Du kan vara säker på att din kropp reagerar för det gör den på allt vi tar in med våra fem sinnen och på vad vi tänker. Ok?
Negationerna, Moses! Negationerna!
Guds tio budord ( dekalogen ) som används idag inom den svenska kyrkan
1.Du skall inga andra gudar hava vid sidan av mig
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.
3. Tänk på vilodagen så att du helgar den.
4. Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
5. Du skall inte dräpa.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7. Du skall inte stjäla.
8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.
10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänarinna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
Vänta en stund och känn in hur dessa budord landar i dig innan du fortsätter att läsa.
Lennart Koskinens uttolkning
1. Inrikta ditt liv på den Gud som är alltings ursprung och mål.
2. Använd Guds namn endast i det godas tjänst.
3. Ge dig själv regelbunden tid till vila och uppbyggelse.
4. Visa dina föräldrar respekt och kärlek så kan du förvänta dig detsamma av dina barn.
5. Värna och vörda livet i alla dess former.
6. Var trogen mot din partner.
7. Respektera andras egendom och rättigheter.
8. Visa dig pålitlig i tanke, ord och handling.
9. Dela din medmänniskas glädje över att hon har fått en bra bostad.
10. Tillåt dig att vara glad åt att det gått din medmänniska väl i livet.
Vänta en stund och känn in hur dessa budord landar i dig innan du fortsätter att läsa.
Dessa budord är ju bara några av alla dem som vi omges av i våra liv men jag tror att vi är lite slarviga med formuleringarna och budord är egentligen inget annat än suggestioner. Det kreativa sinnet tänker i bilder, är det undermedvetnas språk och som det använder i kommunikationen med kroppen. En idé som börjar rota sig i det undermedvetna måste få utlopp i handling eller i tanke. En idé föder en ny idé. Det är nämligen så att om en idé har rotats – oberoende om det är en bra eller dålig idé – så kommer det undermedvetna att uppfylla den slaviskt ( lånat igen av Jörgen Sundvalls material ). Det undermedvetna ifrågasätter inte, ställer inga villkor och har inga åsikter om bra eller dåligt – det undermedvetna gör allt det kan för att uppfylla din önskan så var noga med vilken ”reklam” du låter rulla i dina tankar!Ditt undermedvetna är lite som anden i flaskan! Någonting säger mig att om det är så att det undermedvetna måste leva ut en idé på ett eller annat sätt och om vi tog bort ”du skall inte” helt och hållet och istället lade in positiva bilder om respekt, omtanke, värdighet, samhörighet och kärlek för att nämna några, ja då tror jag faktiskt att våra handlingar skulle förändras – med tiden. Detta ”du skall inte” är förmodligen så inrotat i oss att vi får nog räkna med några generationer för en total omprogrammering men vi kan börja idag. Bort med ”du skall inte”, uppdatera budorden och in med Lennart Koskinens version ( eller någon annans som funkar ) med hjälp av suggestionsterapi och NLP i gudstjänsterna så får vi nog den här skutan på rätt köl igen!
Veckans världsliga
Går omkring som en drucken och måste hålla fast mig i bordskanter och stötta mig mot väggar p.g.a. nånting. Troligen en långvarig inflammation i mellanörat, en alltför spänd överrygg ( dator, dator, dator… ) samt en bihåleinflammation som inte finns men som låter – åtminstone i min näsa. Röntgen, EKG, noggranna undersökningar efter att ha blivit skickad med taxi direkt till sjukhuset med misstanke om nåt virus på hjärnan ( vilket virus har en inte redan? ) men inga fynd. Nåväl, den trevliga läkaren ringde upp mig följande dag och meddelade att hen hade gjort en remiss till neurologiska pkl för att utesluta vad det nu månde vara. Personligen tror jag att det är en eftersläng av den gräsliga flunsan i vintras men en tackar och tar emot. Lider också av frustration i största allmänhet….
Nu ska det bli andra bullar! Bergvärme på gång! Folk kommer att springa hit och dit, katterna kommer att bli traumatiserade och flytta upp på höskullen för evigt. Men det blir nog bra i slutänden. Längesen jag låg på en höskulle förresten….
Veckans bildmiss
Kom till jobbet i går morse för att lämna in sjukintyg. Öppnade dörren till mitt rum och blev tämmeligen förvånad över att dataskärmen var försvunnen och rummet kändes invaderat av nånting obestämt. Jag närmade mig brottsplatsen och undrade varför det var vatten på bordet. Tangentbordet var dränkt i vatten och bakom bordet låg skärmen på golvet och jag kunde konstatera att allt detta hade att göra med vatten. Efter en stunds skrapande i hårrötterna insåg jag att detta var frågan om ett gigantiskt vattenläckage och att det häftiga regnet som var tidigare på morgonen eller under natten hade hittat sin väg in genom taket och rakt ner på mitt skrivbord. Skärmen hade stått på ett par böcker och ett mappfodral som hade mjuknat av allt vatten och sen gett efter vilket ledde till att skärmen damp ner i golvet. Efter en stund förfasande tillsammans med kolleger for jag till apoteket och där slog mig tanken att jag borde ha tagit en bild att lägga upp på bloggen. Lite drama i vardagen är alltid kul att dela med sig, tänkte jag med en släng av Miss Marple i mig och for tillbaka bara för att konstatera att effektiviteten hade hunnit före mig så dit for det tillfället. Mina gamla fantasier om en detektivkarriär får nog läggas åt sidan – är inte så mycket för detaljer om en säger så.
Veckans film
Jag blev mycket tagen av denna vackra, hemska och tragiska film. Kriget som äter sig in i människors sinnen, gör dem blinda, traumatiserar dem men också vägran att hata, längtan till kärlek och det vackraste av allt – att vara tillsammans. Har du inte sett den? Snälla, gör dig en tjänst och se den. En oerhört otrolig berättelse som när man tänker efter inte alls verkar så otrolig.
”Min största rädsla var att om jag befriade mitt hjärta tillräckligt mycket för att känna alla mina känslor, skulle jag med säkerhet vilja göra en och annan stor förändring i mitt liv” ( min översättning ) skriver Elizabeth Lesser i sin bok A Seekers Guide – Making Your Life A Spiritual Adventure. Det finns en fara med att fråga oss själva vad vi verkligen älskar, på riktigt, vad vill vi verkligen vill, på riktigt. Vi verkar vara rädda för konsekvenserna av att leva från hjärtat och det gör att vi undviker att lyssna till hjärtats viskningar om missnöje och längtan, de stora idéerna och vilda drömmarna. Abraham Maslow skrev nånstans att rädsla för att veta handlar mera om en rädsla för att agera.
Vi bär alla på en längtan och den kommer och går som vågorna som sköljer upp på stranden; ibland är längtans vågor höga och skummande, ibland är de små krusningar som kluckar lite lojt bland stenarna vid strandkanten. Jag vågar påstå att längtan bor i allas hjärtan – oberoende om vi är tillfreds eller inte med det nuvarande. Längtan är nämligen bränslet som gör att vi strävar framåt. Vem sätter sig ner och säger jaha, nu har jag uppnått allt så nu ska jag bara sitta här i mitt allt det uppnådda och bara vara? Du och jag har alltid något som vi strävar mot – i stort och i smått – och det är lika självklart som att gräset växer för att det måste växa eftersom det ligger i gräsets natur att växa. Det ligger i vår natur att sträva, att expandera, att utvecklas och vi har alla våra sätt att göra det på och motiven är många och varierande.
Men när du befinner dig i gapet mellan hjärta och hjärna kan det kännas som en riktig ”cliff hanger” och du hänger där på ett frågetecken oförmögen att ta dig bakåt eller framåt. Du har fastnat i livet och vet inte åt vilket håll du ska gå och du vågar inte känna efter, på riktigt, för tänk om sanningen om vad du egentligen längtar efter och vill medför att du måste göra stora förändringar i livet? Tänk om det du hittills har hållit som sant och riktigt plötsligt känns som ett ton dödvikt på din rygg eller som en osäkrad granat i din hand? Vad gör du då? Vad väljer du? Fortsätter du att omsorgsfullt hålla lögnerna vid liv genom att intala dig att du inte kan, det är för sent, det är inte rätt….Eller väljer du att bli en ”helig krigare” på hjärtats väg där du med ljuset av den du egentligen är avslöjar de falska föreställningarna om dig själv och dina livsval och med modets svärd hugger huvudet av illusionerna, lögnerna?
Elizabeth Lessers bok tar läsaren på en resa genom den amerikanska spiritualitetens historia som också till stor del är Europas eftersom ”the American spirit” har sina rötter i de människor som emigrerade från Europa till USA på 1800-talet. Förutom svälten p.g.a. potatisskördar som slog fel och som drev folk att ta sitt pick och pack, var det också hungern efter mera, visionerna om ett friare liv på alla plan som drev folk från ett på många sätt instängt dåtidens Europa.
Hen ser också tecken på en spirituell materialism som frodas i denna tid av nyandlighet där sökaren får höra av flåshurtiga och glansiga nyfrälsta att genom tankens kraft och positivt tänk så kommer allt man vill ha att dimpa ner i brevlådan på fredag. För det finns en hårfin gräns mellan det falska egots begär och själens längtan och det är inte alldeles lätt att identifiera vem som håller i ljuset för att lysa upp den kringelkrokiga vägen sökaren har valt att gå. Det är också mycket viktigt att veta vad man frågar efter för det man vill ha är inte nödvändigtvis det man behöver.
Boken hanterar många aspekter av andligt sökande och det finns många bra tips på meditationer och övningar som är enkla och praktiska och framförallt jordnära. Inget high fly här med öppnanden av det tredje ögat för att få tillgång extatiska insikter om alltings sammanhang ( varför talar man i västvärlden hela tiden om tredje ögat? ) och som jag ibland kan tycka verkar vara inget annat än egotrippar. Nej, här handlar det om hjärtats viskningar om att komma nära, lyssna, känna och våga. Att våga se sin skugga, känna smärtan av sorg, besvikelser, skam och våga förlåta för att kunna gå vidare, våga vara sannare mot sig själv och andra.
Är det någon som ser nåt i det här huset så är det mina katter…
Jaha, det var det. Nu till någonting helt annat. Lite plock av ditt och datt från det jordiska livet för även om mitt huvudintresse är de andliga, själsliga och psykiska frågorna så betyder inte det att jag inte har fötterna på jorden. Så när jag delar med mig av jordiska ting som har lyckats fånga mitt intresse så ser veckans skörd ut så här:
En filmregissör som skulle ha fyllt 70 år i år och som har på något sätt har påverkat mig eller snarare min världsbild – jag såg flera filmer och eftersom jag var i en mycket känslig ålder då hen var i ropet är det inte så konstigt. Hur mycket jag begrep av filmerna är en annan sak men det var nånting som fascinerade mig i alla fall ( är det här en jordisk grej, förresten? )
Jag var på mitt livs första tävling i hästdressyr idag i Malax och första priset gick till Milou och Nina Raukko! GRATTIS! Milou’s tvåbenta vårdnadshavare, Camilla Ostberg, kan känna sig nöjd och stolt!
Nina och Milou in action 🙂
Och jag regredierar när jag ser detta i godishyllan och bara måste ha!!!
Fridens liljor!
Jaajaajaa…jag vet att Måns vann och att han är en hjälte av sin tid och att hen dansar med demonerna i sitt huvud men det gör vi ju alla så ingen behöver känna sig utanför. Bra jobbat, killen!
Vilka kvaliteter har en god gäst? Hur uppför sig en god gäst? De här frågorna stannade kvar hos mig efter en föreläsning om Tankens Kraft senaste söndag i Vasa med Prashant Kakoday från Cambridge. Hen har rest runt i Finland i två veckors tid med föreläsningar och avslutade sin turné med ett besök i Vasa. Men först måste jag få berätta om hur det blev som det blev när det inte blev som det skulle.
Hens besök föregicks av en för mig medelsvår mardröm då den annonserade platsen för hens besök visade sig ha ockuperats av valbås och valfunktionärer ( riksdagsvalet, you know… ). En parant dam med bred bröstkorg kom emot mig ( jag kom att tänka på en bredsida av ett skepp med kanonerna laddade ) där jag stod i dörröppningen till den tänkta föreläsningssalen och såg antagligen ut som en fågelholk. Hennes lågmälda men väldigt raka och bestämda röst som upplyste mig om att här hade vi inget att hämta gjorde att jag vände på klacken och gick ut med kokande hjärnsubstans. Jag menar, hur lätt är det att på en fredag eftermiddag hosta upp ett ställe som kan inhysa ett 50-tal personer och som inte kostar skjortan? Tänk, tänk, tänk…efter ett par samtal som inte ledde någonstans bestämde jag mig. Jag kontaktade ett hotell och saken var biff! Ett konferensutrymme, kaffe/te och frukt skulle ordnas och räkningen skulle skickas till Vasa Stad. Och jag kände mig sååå….
Klappat och klart? Nja, någonting inom mig sa att jag inte skulle ropa hej ännu. Detta någonting hade rätt för någon timme senare ( nu var det sen eftermiddag ) fick jag ett samtal med frågan om hur vi ska göra med räkningen för den skulle bli bra mycket dyrare än den avtalade ( som jag inte ens i skrivande stund är säker på att den ligger på någons bord – i alla fall inte på dens bord som jag har haft kontakt med inför föreläsningen ). Min hjärna var vid det laget helt i avsaknad av aktivitet i den grå massan men personen i andra änden av tråden räddade mig och söndagen med att fixa ett annat ställe. Jag tackade av hela mitt hjärta och sände en begäran till himlens alla änglar att vaka över denna människa och att livet alltid ska vara vänligt mot henne. Och Vasa Stad slapp betala 1200 euro för att en anställd inte hade skött sitt jobb. Så kan det gå och jag fick mig en bra lärpeng; ha alltid en plan B och lita inte till 100% på att andra ska fixa allt.
Tack för hjälpen, Leena Nyqvist!
Tillbaka till frågorna jag inledde denna kria med. Prashant pratade om att vi kan se oss som gäster på och förvaltare av denna planet vi lever på. Så föreställ dig nu att du har bjudit in en gäst till ditt hem och den gästen beter sig som en stor del av mänskligheten gör varje dag i hemmet Jorden. Tänk in det en stund. Vad ser du för ditt inre öga? Det gäller lika mycket du som gäst hos någon så tro inte att du kommer undan…så om du hade en gäst som betedde som vi gör varje dag i vår värds hem, Moder Jords…..
Du har en gäst som klampar in med lortiga skor och som spottar och fimpar på golvet ( i en del kulturer är det oerhört respektlöst att spotta på marken ). Din gäst fyller sin tallrik till bredden med det som bjuds men äter bara lite av varje. Hen slänger servetten på golvet och kaksmulorna åker samma väg. Sen går hen lös på din mormors krukväxter som du lovade vårda ömt efter hennes död och nu ser du din inbjudna gäst bryta av dem och krafsa runt i krukorna och jord sprids över golvet. Din gäst använder upp hela toapappersrullen, använder upp all tvål och stänger inte vattenkranen efter sig när hen går ut från toan. Hen har naturligtvis inte heller spolat efter sig. Din gäst är dessutom verbalt otrevlig och sitter och gapar vid bordet om hur knäpp och ful du är, att dina vänner är korkade och att såna som du borde buntas ihop och slås ihjäl. Hen lyssnar inte på någon annan än sig själv och alla andra har fel. Hen sparkar åt dina katter och slår din hund som vill komma fram och hälsa. Och för att inte tala om vilket slöseri med att ha djur och inte kunna äta dom!
Ja, jag kan fortsätta hur långt som helst men du fattar nog vid det här laget. Vi bor i våra hem som vi värnar om och vill trivas i men när vi går utanför dörren tycks andra regler gälla. Då kan vi bete oss som vi aldrig skulle drömma om att göra innanför våra fyra väggar. Vad är det som inte kopplar? Vi lever som om vi vore dissocierade, som om den ena handen inte vet vad den andra gör. Och när jag skriver ”vi” menar jag inte att alla beter sig illa och respektlöst men på global nivå lever en alltför stor del av mänskligheten fortfarande på ett omedvetet plan.
Vi lever frånkopplade från vår omgivning och att allting som går att äta och använda ska vi äta och använda – bara för att vi kan. Ibland tänker jag att vi i egentligen kommer från en planet som vi sedan länge har förstört i vår hunger efter mera och nu har vi hittat en ny planet, ett nytt värddjur att suga livet ur.
Pandora diranart.com
Trots denna dystopi så tror jag faktiskt att det finns hopp. Pandora fick en ask av Hermes ( gudarnas budbärare i den grekiska mytologin ) som hon aldrig skulle få öppna. Få är de som klarar av att styra sin nyfikenhet hur länge som helst med en spännande ask med okänt innehåll framför näsan. Pandora stod inte emot trycket och öppnade asken. All världens sjukdomar och olyckor flög ut ur asken. Hen blev förskräckt och lyckades stänga asken innan det sista flög ut – Hoppet. Men tröstlösheten och eländet bara fortsatte att hemsöka människan och till slut släppte Pandora även ut Hoppet. Hoppet kan bara vara till nytta för oss och världen om vi gör något med det istället för det många av oss gör nu – blundar och sitter med knäppta händer och hoppas. Vi måste manifestera Hoppet i våra dagliga val, i våra dagliga handlingar men allt detta börjar i våra tankar och idéer om vilka vi är, vårt sammanhang, vår mening och vårt syfte. Vi hoppas på att alltmedan vi glatt envisas med att kacka i eget bo ska någon annan komma och städa upp skiten efter oss. Det är lika smart som att gå ner på knä och be om att huset som brinner ska sluta brinna istället för att försöka släcka det med vatten. Jag väljer att hoppas att vi är smartare än så – jag hoppas verkligen det.
Prashant säger att en gäst har en underbar attityd och att en gäst vill inte ha någonting. En gäst njuter av stunden och lämnar platsen lika fin som den var när hen kom dit.
Häromdagen då jag var ute på en lång skogspromenad tillsammans med min fyrbente granne – Nemo – slogs jag plötsligt av en insikt om mig själv men den kom inte sådär ”smack” ut ur det blå – nej, den gångna vintern har varit en tid av grubblerier och ifrågasättande och nu äntligen såg jag något klarare på saken. Jag tror att det som gjorde att poletten trillade ner var dels två frågor som min coachingmentor Mary Morrissey uppmuntrade mig att hitta svar på och dels Terence Watts bok Warriors, Settlers and Nomads – Discovering Who We Are & Who We Can Be som jag läser just nu. Under processen i att finna svaren slog det mig ännu en gång hur viktigt det är att vara noga med vilka frågor vi ställer, hur vi formulerar dem och vem det är som frågar – den som är ett offer eller den som har tagit kontroll över sitt liv.
Att lära känna sig själv, övervinna sig själv är en livslång kärlekshistoria och för mig betyder det att aldrig somna, domna eller vända ryggen till det som inte passar in i min världsbild. Insikten som kom till mig hade att göra med rörelse, att ständigt vara i rörelse. Det är viktigt att kunna identifiera vad det är som ligger som ett hinder på vägen och det hindret finner vi oftast i våra föreställningar om oss själva. Tyvärr är dessa föreställningar ofta av negativ natur och de formas i samspelet med andra människor och situationer under de tidiga uppväxtåren. MEN föreställningarna är oftast falska och det går att ändra på dem!
Jag har drömmar och mål – många- men nomaden inom mig struntar i resultat och svar och vill bara vara på upptäcktsresa och dra vidare när han blir uttråkad, krigaren inom mig slår sig för pannan för att ingen fattar hur bra hans strategier är och inget flankstöd får han heller alltmedan bosättaren hela tiden ska förhandla och peka på alla fördelar med att stanna hemma där det är tryggt och lugnt. Det är som att ha tre krafter inom sig som aldrig kan komma överens om en bra och gemensam strategi! Alla håller på sitt!
De två frågorna som ledde mig till en viktig insikt lyder:
Vilka är de saker jag skulle kunna göra NU för att komma närmare mina mål och drömmar?
Vilka är de saker jag gör NU som inte är i linje med mina drömmar och mål?
Jag måste definitivt ha ett snack med nomaden och få honom att fatta att bara för att man når ända fram betyder det inte att han måste sitta och dricka kaffe med bosättaren resten av livet och eller lyssna på krigaren mala på om sina strategiplaner. Min nomad borde inse att han kommer att ha nytta och glädje av de två andra och ta till sig av deras visdom och kunskap i matsäcken när han ska ut på nya äventyr. Så länge vi andas och hjärtat slår så fortsätter äventyret! Herregud, det finns ju hur mycket som helst att upptäcka…okej, nu var vi där igen…
Världen vi lever i nu är i gungning – eller är det snarare vår världsbild som är i gungning? Det är en viss skillnad på världen och vår världsbild. Om det är så att det som pågår inom oss manifesteras i den fysiska världen i form av projicering ( det jag ser på filmduken är bara en reflektion av filmen som snurrar på inne i projektorn ) är det tydligt att mänskligheten befinner sig i ett krig på många fronter. Den nuvarande världsbilden är sannerligen inte den vackraste även om många gör allt för att visa att det finns en annan värld, en bättre värld, en sannare värld. När ett paradigmskifte sker där gamla värderingar och trosuppfattningar utmanas av nya idéer och antaganden uppstår en spänning som visar sig i konflikter, motsättningar och fundamentalistiska strömningar.
Våra ekonomiska ledare och politiker sänder dagligen ut budskap med hjälp av den tredje stadsmakten – media – om krig, hot om ekonomisk kollaps, miljöförstöring, fattigdom, hopplöshet och det påverkar oss på ett förödande sätt. Vi blir handlingsförlamade och vågar vi ändå tror vi på en bättre framtid finns det alltid dom som hånskrattar åt oss. Underhållningsindustrin ser till att vi hålls tjudrade vid TV-apparater, surfplattor och mobiltelefoner och orgier i mat, sex och våld invaderar våra sinnen. Giftet sprider sig i våra hjärnor, våra hjärtan slår allt snabbare och ångesten kramar om allt hårdare. Domedagsprofeterna dyker upp som svampar efter regn och vi söker förtvivlat efter den tid som har flytt i hopp om räddning. Febrilt söker vi efter livbojar i allt som känns bekant, tryggt och som stämmer överens med vår egen världsbild. Kroppens larmsystem är konstant påslaget och det leder till hjärnstress och utmattning som i sin tur leder till oförmåga att tänka klart.
Vad kan vi då göra för att härda ut under dessa sammandragningar som världen nu har? Hur kan vi hjälpa oss själva och jorden för att utdrivningsskedet ska gå så smidigt som möjligt och en ny värld kan se ljuset? Att föda och födas gör ont! Kan det vara så att vi människor har passerat denna födslokanal mer än bara en gång? Tänk om det är så att vi har levt många liv och att varje liv med dess erfarenheter har präglat in sår i själen som vi nu lever ut och också har levt ut i tidigare liv? Kan det vara så att för att läka oss själva och jorden som är vår Mamma så behöver vi göra en resa in i oss själva för att förstå varför vi gör som vi gör och för att hitta hem till oss själva och till varandra igen?
Denna något långa inledning inspirerades av en bok jag beställde före jul och som jag nu har läst för andra gången. Marina Andersson har många roller varav några är; regressionspedagog, NLP-Master, hälsocoach och nu författare ( m.a.o. en av de många som vet att det finns en bättre värld och jobbar för det! ) Hösten 2014 gav hon ut en bok med titeln Världsfredens hemligheter – Ur regressionspedagogens perspektiv inför kärlekens tidsålder ( 2014, Forsbergs Tryckeri ).
Boken är en handledning i hur vi kan hela oss själva och jorden. Bokens titel vittnar om ett stort allvar och ett enormt mod, enligt mig. Här har vi en kvinna, även hon från Jakobstad ( jag skrev om en annan jakobstadsbo och hennes bok i min senaste blogg ) vars tankar sträcker sig långt utanför de förhärskande eller åtminstone mest framhållna ideologiska och religiösa föreställningarna på den österbottniska slätten. Här snackar vi reinkarnation och den teorin går sannerligen stick i stäv med en del kristna uppfattningar – jag säger en del för det finns undersökningar som pekar på att reinkarnationsteorin eller någon sorts tro på att livet fortsätter även efter detta godtas av långt fler kristna än vi kanske tror och procenten ökar när det kommer till folk i allmänhet. Detta ska ses i ljuset av den nyandlighet som är ett fenomen i växande och även kristna påverkas av den vilket ju visar på en sorts flexibilitet och lyhördhet för de nya strömningarna i tiden och i människan. Marinas egna erfarenheter går ända tillbaka till kyrkomötet i Nicea ca 300 e.Kr som var det första konciliet då man skapade en gemensam troslära för hela kristenheten. Det var också på detta möte man bestämde sig för att det som inte stämde överens med kyrkomötets beslut om vad som var kristendom skulle ses som kätteri och den som kan sin historia vet vilka fasansfulla konsekvenser det hade och fortfarande har för människor med annorlunda världsbild.
Marinas egna upplevelser av tidigare liv har gett henne insikter om sig själv, om hennes vandring genom tiden och att hon nu jobbar som bl.a. regressionspedagog är i ljuset av hennes berättelse är absolut ingen överraskning. Ett av bokens många budskap är hur nödvändigt det är att vi blir inifrån styrda istället för utifrån styrda. Att vi måste hela oss själva för att kunna hela jorden och då måste vi våga möta våra rädslor och själssmärtor som har rötter långt tillbaka i tiden.
Kapitlet om chakran kastar ljus över ett nytt chakra som sällan nämns; det åttonde chakrat, ”Den Nya Tidens chakra” eller thymus chakrat som är beläget mellan hjärtchakrat och halschakrat. Färgen är turkos, grön och rosa och stimuleras av musik. Detta ”Nya Tidens” chakra styr immunsystemet. Varför tycker jag att den här informationen känns så relevant när jag ser hur dåligt många mår både psysiskt och fysiskt? Hur är det med vårt immunförsvar och är det inte så att våra ”batterier” börjar ta slut?
Marina efterlyser en större samarbete mellan den traditionella sjukvården och den mera esoteriska friskvården för det ena utesluter inte det andra. Vi måste börja tala mera om friskvård och fästa mera uppmärksamhet på vilka faktorer som gör och håller oss friska. Jag tycker att tendensen fortfarande är ett enögt fokus på det sjuka men jag ser också att det kommer friska motkrafter!
Jag blir så lycklig när jag läser om hennes tankar om nutidens och framtidens barn! Hon anser att vi vuxna måste lära oss att se dessa barn som de är – inte som vi vill att de ska vara. Många barn idag har en högt utvecklad själsintelligens och ett universellt medvetande som vi bör ta på största allvar. Vi måste våga möta dessa stora och antagligen gamla själar, spegla vår egen storhet i deras ögon och inse att de är våra vägledare!
Marinas sätt att skriva är lite introvert, eftertänksamt och stillsamt. När jag läste den för andra gången anade jag dimensioner jag ännu inte kan formulera med ord för språket har sina begränsningar. Jag känner en oerhörd sorg men samtidigt en innerlig värme, kärlek och ett hopp strömma ut från texten och jag tänker vilken förunderlig varelse denna kvinna är! Jag tänkte samma sak då jag träffade henne första gången för några år sedan och sommaren 2014 träffade jag henne igen och hon berättade då om boken som hon skulle skriva. Nu är den manifesterad i fysisk form och trots eftertänksamheten, det introverta och det stillsamma så andas boken STORHET!
Förresten, bönen Fader Vår är inte komplett! Det finns en vers till som gömdes undan ( med ett otal andra skrifter ) eftersom den inte stämde överens med kyrkomötets hopsnickrade syn på kristenheten. Hur skulle den kristna historien sett om den hade fått vara med? Ingen vet. Hur går den versen? Den finns att läsa i Världsfredens Hemligheter – Ur regressionsterapeutens perspektiv inför kärlekens tidsålder.
Marina Andersson
Boken kan beställas direkt av Marina på anderssonmarina@yahoo.com. Gör dig själv en tjänst, läs den, våga utmana din världsbild, lyssna och hör…det finns något mellan raderna som intellektet inte kan höra men det betyder inte att det inte finns där. Tro mig, det finns!
Deepak Chopra, Christina Doctare, Janesh Vaidya är bara några av de just nu mera kända profilerna inom hälsa och medicin som har skrivit böcker om Ayurveda – den mångtusenåriga hälsofilosofin från Indien. Ayurveda betyder kunskapen om livet ( ayur: kunskap, veda:liv ). Denna österländska hälsofilosofi är holisitisk eller m.a.o. utgår från ett helhetstänkande där kropp, själ och ande bör vara i harmoni för optimal hälsa. Det västerländska tänkandet om hälsa har under lång tid delat upp människan i två delar – kropp och psyke – och alltför länge har dessa delar behandlats skilt för sig men nu närmar sig öst och väst varandra och väst är helt klart redo för ett nytt sätt att se på människan – det stigande intresset för alternativa vårdbehandlingar är ju ett tydligt bevis.
Även i Österbotten, närmare bestämt i Jakobstad, finns det stor kunskap om Ayurveda och Britt-Marie Löw, kvinnan bakom FriskvårdsAkademin Lotus Energy, författare, kursdragare och konstnär gav ut boken Förbättra din hälsa med Ayurveda ( 2013, utgivare: Lotus Energy ). När jag fick boken i postlådan undrade jag vad hon hade att bidra med som inte redan var skrivet i ämnet och hon svarade på den frågan redan på första sidan. Faktum är att de böcker jag har läst och den information jag har tagit till mig på internet i ämnet har varit mastiga och fullproppade med fakta och tips att det nästan har känts överväldigande att ta till mig allt det goda jag göra för att må bra. Risken för mental förstoppning har varit överhängande. Man ska komma ihåg att när det handlar om att ändra på vanor i allmänhet och hälsovanor i synnerhet uppstår ett stort motstånd – vi är trygghetsnarkomaner och även om det som känns tryggt är ohälsosamt så släpper vi ogärna taget om det. Den här boken kan ses som en introduktion till Ayurveda och vad man på ett odramatiskt och enkelt sätt kan göra för att uppnå en bättre balans i livet med hjälp av mat och egenvård.
Britt-Marie Löw lotsar läsaren genom de grundläggande byggstenarna inom Ayurveda och jag citerar: ”Kunskapen i Aurveda baserar sig på teorin om de 5 elementen och precis som universum är kroppen uppbyggd av de 5 elementen Rymd – Eter – Luft – Vatten – Jord. Dessa 5 element har överatts till 3 metaboliska system som inom ayurveda kallas för Doshor; inom Ayurveda pratar man om Vata, Pitta och Kapha”.
Doshorna eller kroppstyperna talar om vad som är bra, mindre bra och inte alls bra att äta, vilken väderlek som är gynnsam, hudens och hårets beskaffenhet, matsmältning, känslolivet, temperament…ja, som jag nämnde tidigare – holisitiskt tänkande.
De indiska orden och terminologin kan för den icke språkkunniga vara en utmaning men Britt-Marie har lyckats med att inte hamra in alltför många obekanta ord vilket gör att innehållet känns lätt att ta till sig.
En central del i boken är kapitlet om Chakrasystemet där jag fick veta att dessa kroppens energihjul som är 7 st snurrar åt två håll; det yttre hjulet snurrar medsols och det inre motsols. Det var ny information för mig. Citat: ”Varje hjul är kopplat till en endokrin körtel och varje chakra är förbundet med alla andra chakran i den eteriska kroppen”. Våra inre organ ingår i den grövre anatomin, det är vi alla förmodligen överens om men hur många tänker på att chakrorna faktiskt kan ses som eteriska organ i den förfinade eller subtila anatomin? Det betyder i så fall att om ett chakra är i obalans p.g.a. en obalans i kroppen eller i psyket/känslolivet så påverkas de andra chakrorna som i sin tur påverkar balansen i de delar av kroppen de är kopplade till! Man kan se på chakrorna som en spegling av hur vi mår fysiskt, psykiskt och andligt och det finns många varianter på hur man kan balansera chakrorna men jag tvivlar på att det har någon långvarig effekt om man inte samtidigt lägger om sina levnadsvanor och inte minst sitt förhållningssätt till livet. Den som är inkommen i västerländska varianter av österländskt influerade vårdmetoder och inte minst tänkande har kanske lagt märke till det särskilda intresset för ”det tredje ögat” eller pannchakrat. Det är spännande att tänka att man kan ”se” det som är bortom den fysiska sfären men man glömmer bort att om man inte är grundad och harmonisk i sin fysiska tillvaro ( de tre första chakrorna i balans ) är det mera till skada än nytta och inte minst meningslöst. Det handlar då snarare om att eftersträva häftiga upplevelser istället för att uppnå fysisk och psykisk balans och ett liv i harmoni med allt levande. Vi lever ju i ett samhälle som bejakar kickar av allehanda slag så det kanske inte så långsökt att tänka att för en del är syftet inget annat än att få en kick. Det sägs också att det västerländska samhället eller kanske alla samhällen på jorden har under en lång, lång tid styrts av den vänstra hjärnhalvan – den mentala, maskulina eller m.a.o. intellektet och att det är tid för den feminina energin att stiga fram på scenen. Ett intellekt är kallt och utan empati om det inte kommunicerar med hjärtat och jorden. De tre första chakrorna representerar det fysiska, hjärtcharkrat representerar bl.a. kärlek och medkänsla och de tre översta chakrorna representerar det andliga och intellektet. Hjärtchakrat är porten mellan den undre och den övre sfären och hjärtchakrat är ofta det svåraste att öppna upp. Många av oss är rädda, misstänksamma, benägna att skuldbelägga och har svårt att förlåta. Se bara hur det ser ut i världen just nu! Balans är det vi pratar om här men vi kan inte kräva av andra det vi själva inte kan leva upp till. Nåväl, det här mitt eget lilla tankeskutt som boken väckte så tillbaka till den och till den del som väckte min lust att ställa mig vid spisen men först måste jag göra en inköpslista på ingredienser som faktiskt går att få tag på numera i våra butiker; Måltisplanering och recept.
Herregud, Britt-Marie! Det är en fröjd att läsa detta avsnitt om mat för respektive dosha i syfte att upprätthålla en god balans fysiskt och psykiskt. Jag kan riktigt känna glädjen du måste ha förmedlat här för jag blev i alla fall glad! Det är en ren och skär kärleksförklaring till MAT när den är som bäst. Vi kan inte leva utan mat, vatten och luft och vi borde visa större respekt än jag upplever att vi gör. Dagens melodi är att maten ska fixas snabbt så att vi kan göra annat. Maten ska vara billig för vi vill sätta pengar på annat. Jag vet, jag generaliserar men jag behöver bara betrakta det som finns på butikshyllorna i supermarketarna och budskapet om snabbt, enkelt och billigt går inte att missa. Läsaren får också föra en dagbok över sina rutiner och känslor under dagen för att bli mera medveten om vad som höjer och vad som sänker välbefinnandet. Dagboken kan verkligen hjälpa läsaren att bli mera lyhörd för kroppens signaler och förhoppningsvis vinnlägga sig om att följa dem.
Jag har tidigare testat en del maträtter anpassat för min kroppstyp som är pitta och jag har lagat mina egna kryddblandningar. Jag säger bara detta, det är en helt annan känsla att laga mat enligt ayurveda och kroppen svarar JA! Den maträtt jag härnäst bara måste tillaga är Kitcharigrytan för gudar och gudinnor – jag kan riktigt känna hur mina livshjul vibrerar av förväntan! Receptet finns att hämta i denna bok som efter att jag har läst den efterlämnar en känsla av glädje, enkelhet och kärlek.
Boken kan beställas på Lotus Energy och på Adlibris. Layouten är gjord av Kaj Lindh Media och boken är tryckt av Oy Fram Ab i Vasa. Det framkommer inte vem som står för de vackra bilderna men jag utgår ifrån att konstnären är Britt-Marie själv. Vill man veta mera om Britt-Marie och vad hon gör är det bara att kolla hennes kreativa hemsida.
Som jag nämnde i mitt senaste inlägg vill jag idag berätta lite om en kvinna som hade ett mycket stort inflytande på kyrkofadern Augustinus och hans ”Bekännelser” som han skrev omkring år 397. Jag erkänner att jag inte har läst ”Bekännelser” fast jag har med jämna mellanrum tänkt att jag borde det. Varför? Tja, för att jag är intresserad av andlighet i största allmänhet och av stora tänkare i synnerhet. Augustinus har ju satt djupa spår i kristendomen och hans tankar om Gud, synd och sånt finns inflikade i kyrkliga texter så för min del hör det till någon sorts allmänbildning att åtminstone känna till något om denne man. Just nu känner jag dock ingen större längtan till att dyka ner i hans tankevärld ( jag misstänker dock att jag skulle finna mig väl till rätta där ) och det är tack vare en mycket intelligent kvinna som stod honom mycket nära. Men ”Confessiones” är fortfarande på min läslista.
Jag vandrade mellan bokhyllorna på biblioteket en eftermiddag efer jobbet på jakt efter något som kunde ge mig lite tuggmotstånd. Jag frågade efter någonting av Augustinus eller Marcus Aurelius ( filosofiskt värre! ) men fick inte napp. Men sällsamma äro ödets vägar! Jag ser en bokrygg med titeln Vita Brevis. Det visade sig vara en samling handskrifter skrivna av Floria Aemilia till sin käre Aurelius som var Augustinus andra namn. Författaren Jostein Gaarder var på en bokmässa 1995 i Buenos Aires och besökte en dag ett antikvariat där han hittade dem i en röd kartong med påskriften ”Codex Floriae”. Han betalade en ansenlig summa för dem och satte igång med att översätta de latinska handskrifterna till norska. Det antas nu att ”Codex Floriae” har nedtecknats i slutet på 1500-talet i Argentina. Detta brev tros vara skrivna av den kvinna som i många år levde tillsammans med Augustinus och som påverkade honom mer än vi kanske förstår. Det lär inte finnas vattentäta bevis för att brevet är skrivet på 300-talet av hans konkubin men Jostein Gaarder kan inte hitta bevis på att det inte är det och han är ganska övertygad om att brevet sändes till biskopen av Hippo Regius. Resultatet blev en bok som anses vara en roman med verklighetsbakgrund.
Floria visade sig vara en mycket intelligent kvinna och hon insåg att om hon skulle kunna bjuda sin käre Aurelius ett värdigt motstånd i det hon hade att säga honom så var hon tvungen att läsa allt han hade skrivit, filosoferna och de religiösa tänkarna han refererade till. Hon läste de stora diktarna och de fyra evangelierna. Augustinus påverkades mycket av manikéerna och platonikerna och Floria påpekade att hans förakt för sinnevärlden snarare kom från dem än från nasaréen själv. Hon var ett barn av sin tid där bl.a. gudinnan Venus fortfarande spelade en viktig roll för många kvinnor och män – 300-talet var en brytningstid på många sätt och kristendomen var fortfarande en ny religion som fick slåss om utrymme med de gamla romerska och grekiska gudarna och kristendomen spred sig mycket snabbt. I brevet refererar hon till några avsnitt av ”Bekännelser” och hennes oro för framtidens män och kvinnor under kyrkans inflytande kan skönjas redan tidigt i brevet: Jag fick alltså låna dina bekännelser av prästen här i Kartago, och du får förlåta att jag har skrivit av några avsnitt som jag vill kommentera närmare. Jag hoppas att du har tålamod att läsa mina utläggningar med öppet sinne. Eller mina bekännelser, om du så vill. Jag betraktar nämligen det här brevet som någonting mer än en personlig hälsning från mig till dig, det är också ett brev till biskopen av Hippo Regius. Åren har gått och mycket har förändrats sedan vi två omfamnade varandra. Därför är detta brev kanske lika mycket ett brev till hela den kristna kyrkan, eftersom du numera är en man med stort inflytande”.
Floria blev förvisad till Nordafrika, närmare bestämt till Kartago i Tunisien, efter att Augustinus bestämde sig för att den köttsliga lusten var synd och att den stod i vägen för hans själs frälsning. Det är i Kartago hon skriver brevet. De fick en son som Augustinus bestämde skulle heta Adeodatus vilket betyder ”Han som är given av Gud”. Dessvärre dog Adeodatus när han var 15 år men det framkommer inte hur han dog och Floria ser ingen större sorg hos Augustinus över sonens död: ”Och du hade ingen annan del i pojken förutom din synd, skriver du. Du borde skämmas, Aurelius, du som gav honom namnet Adeodatus! Du tror väl inte att Herren ryckte bort pojken för att hjälpa dig i din strävan att bli präst och biskop? Måtte han se i nåd till dina villfarelser!”
Floria och Augustinus verkade ha varit hett förälskade i varandra och hon beskriver deras heta kärleksstunder och hon skräder inte orden när hon anklagar honom för svek och hyckleri: ”Minns du ännu hur du brukade smeka mig över hela kroppen och liksom få alla knoppar att stå spända innan de öppnade sig? Som om du njöt av att plocka mig! Som om du lät dig berusas av mina dofter! Som om du närde dig av mina safter! Sedan gick du och sålde mig för din egen själs frälsning. Ett sådant svek, Aurelius, en sådan illgärning! Nej, jag tror inte på en Gud som kräver människooffer. Jag tror inte på en Gud som ödelägger en kvinnas liv för att frälsa mannens själ”
Augustinus’ mamma, Monnica, verkade ha ett mycket starkt inflytande på honom och Floria anade att hon utgjorde ett hot mot Monnicas planer för sin son. Floria ansågs inte fin nog för sonen och hon hade också höga ambitioner både när det gällde henne själv och sonen. Mamma Monnicas sikte låg på en hög position inom kyrkan för sin son. Dessutom verkade hon vara svartsjuk på Floria som tyckte att relationen mellan mor och son inte var riktigt sund. Hon hänvisar till Oidipus och frågar Augustinus som förtvivlat försöker göra sig fri från sinnenas begär varför han inte gör som Oidipus – sticker ut ögonen för att slippa se.
Florias oro för hur det ska gå för kvinnorna i den nya religionen väcktes av den misshandel hon utsattes för under ca ett år innan skilsmässan var ett faktum. Augustinus slog henne sönder och samman många gånger efter att de hade älskat: ”Hur kan vi någonsin glömma den vintern, Aurelius? Vi var åter på fest hos Venus och vi lekte som vi ville i hennes famn. Sa du inte den gången att du kände dig som ett visset träd som åter hade rest sig, eftersom det plötsligt hade kommit regn efter en lång torrsommar? Nu ska jag fatta mig kort, och det är inte bara för att skona dig. En eftermiddag, när vi åter hade delat Venus gåvor med varandra, vände du dig emot mig i plötsligt raseri. Sedan slog du mig. Minns du att du slog mig? Du, Aurelius, du som en gång varit en aktad lärare i retorik, du slog mig nästan sönder och samman bara för att du hade låtit dig frestas av min ömhet. Det var alltså jag som fick skulden för din åtrå. Jag har redan citerat Horatius men jag gör det omigen: ”När den dumme undviker ett fel, slår han om till dess motsats”. Du slog och skrek, biskop, eftersom jag åter hade blivit ett hot mot din själs frälsning.” Jag kan ju inte citera allt men modern Monnicas död hade gjort något med Augustinus. Han förändrades och blev kallare och hårdare i sinnet. Floria kände stor sorg och besvikelse och liknar sig vid det blodiga offerlammet som var nödvändigt för att himlens portar skulle öppnas. Hon kände att en ny tid hade börjat: ”Jag är rädd, Aurelius. Jag är rädd för vad kyrkans män en dag kommer att göra med kvinnor som jag. Inte bara för att vi är kvinnor – och som Gud har skapat till att vara kvinnor. Utan för att vi frestar er män – som Gud har skapat till att vara män. Du anser att Gud älskar eunucker och snöpingar mycket mer än män som också älskar kvinnor. Då bör du vara försiktig med att prisa Guds skaparverk, eftersom Gud inte har skapat mannen för att han ska snöpa sig. Jag kan inte glömma det som hände i Rom, och jag tänker nu inte på mig själv. För det var egentligen inte mig du gav dig på den gången. Det var Eva, nådige biskop, kvinnan. Och den som handlar orätt mot en, hotar många. Jag ryser av rädsla för att det ska komma en dag då kvinnor som jag dräps av den heliga kyrkans män. Och varför kommer dessa kvinnor att dräpas, nådige biskop? Jo, för att de påminner er om att ni har förnekat er egen själ och era egna möjligheter. Och för vems skull? Jo, för en Gud, säger ni, för honom som har skapat himlen ovanför er och också den jord där det veterligen finns kvinnor som sätter er till världen. Men Gud må förlåta er – om han finns. Men en dag kommer ni kanske att dömas för att ni har vänt ryggen åt livets glädjeämnen. Ni förnekar kärleken mellan man och kvinna. Det kanske kan förlåtas er. Men inte att ni gör det i Guds namn”.
Denna livsbejakande kvinna, Floria, sörjde över att hennes tvillingsjäl Aurelius – också han en gång livsbejakande – hade förlorats till den nya gudinnan ”Kyskheten” och satt nu djupt inne i den mörka labyrinten bland teologerna och platonikerna. Man får inte veta så mycket om hans mor Monnica men det är inte långsökt att tro, på basen av Florias tankar, att hennes inflytande på Augustinus spelade en större roll än vi anar och att det i sin tur har satt spår i den kristna tron. ”Handen som gungar vaggan är handen som styr världen” som den amerikanske poeten William Ross Wallace skrev.
”Livet är så kort, Aurelius. Vi får hoppas på ett liv efter detta. Men vi får inte behandla varandra illa medan vi söker uppnå en existens vi inte vet någonting om”.
Kära Floria, om du bara visste hur rätt du hade! Så många kvinnor och män som har offrats på Kyskhetens altare. Venus står handfallen inför det gift som har smugit sig in i hennes gåvor och förstår inte vad som är så fel med att glädjas med henne. Du kunde inte förstå varför människan inte skulle njuta av mat och kärlek som bjöds av Gud. Du kunde inte förstå varför människan skulle släcka sina sinnen som hon hade fått av Gud. Det kan inte jag heller förstå. Floria, jag är glad över att du inte behöver uppleva vad förnekelser har lett till. Jag är glad över att du inte behöver se hur Venus smutskastas och förnedras varje dag överallt på denna jord. Men jag är så glad över att jag fick lära känna dig lite grann och att du stod på dig och inte lät dig döpas. För dig fanns det inte en vettig anledning att göra det. Du var redan döpt för du kände att du redan levde med honom, för var det inte han som hade skapat dig?
Kan man lösa de problem människan har skapat på detta jordklot utan att umgås med de stora frågorna om vilka vi är, vad våra syften är och vad allt levande i grund och botten består av och kommer ifrån? En del av mänskligheten är dagligen uppkopplad på internet vilket betyder att vi har lärt oss att använda någon lag inom energin som vi inte kunde för några årtionden tillbaka. För över hundra år sedan lärde man sig använda en annan lag om energin som ledde till att vi fick elektriskt ljus i våra hem. Men vad och var är energins källa? Big bang? Why not? Men det fanns ju något före big bang också, kan man tänka. Atomerna gömmer kanske svaret? Finns det gemensamma nämnare mellan atma ( den individuella själen, det djupaste inre i allt levande och som är oförstörbart enligt indisk tro ), atom, Adam? Det är alltid lika roligt att leka med ord och meningar men svaret är likafullt lika gäckande. Kan det vara så som berättelsen om gudarna på Olympen förtäljer att de gömde sanningen om livet i människans hjärta för att det var det sista stället de skulle leta på? Att det spelar ingen roll hur mycket vi än försöker hitta svaren i rymden, haven, på bergen så hittar vi inte dem inte någonannanstans än i våra hjärtan? Hur skulle det se ut om vi började formulera frågorna annorlunda? Det finns inget problem som inte har en lösning. Skapar jag ett problem – ett teoretiskt eller ett praktiskt – så har jag också svaret. Man kan bli tokig med mindre av att umgås med dylika frågor med de är icke desto mindre intressanta och de är i allra högsta grad nödvändiga! Kan jag lösa ett problem med samma tänk som jag hade när jag skapade problemet? Nej, säger Einstein. Han sa också att om han bara hade en timme på sig att lösa ett problem på liv och död – jag antar att det gällde hans egen död men jag är inte säker – så skulle han använda 55 minuter av den timmen till att formulera rätt fråga och inom 5 minuter skulle han ha svaret på frågan. Vi borde ta efter hans exempel.
Så här långt hade jag hunnit skriva under tiden jag besökte Bodil och Björn i Uppgränna ( en bit utanför Gränna ) sista helgen i september. Mer om deras mycket spännande bygge skriver jag om längre fram. Några dagar innan jag for till Sverige lånade jag två böcker av den mycket kunniga och intressanta norske författaren Jostein Gaarder ( han som skrev ”Sophies Värld” ) men jag började inte läsa förrän när jag kom hem. Jag hade inte tänkt låna just de böckerna men då jag inte hittade det jag letade efter fick det bli något på måfå och det blev Jostein . Mina ovanstående tankar som uppstod i diskussionerna med Bodil och Björn kopplades direkt till boken ”Maya”.
Den norske evolutionsbiologen Frank reser till den lilla fidjiön Taveuri i ett uppdrag och grubblar bl.a. på sitt ursprung – våra äldsta förfäder är kvastfeningarna från devontiden och vi snackar ca 350-390 miljoner år bakåt i tiden! Bara tanken på att våra celler bär på gener från jura och krita är hisnande! Hans ångest över att en dag vara död och att världen – och alla andra världar! – bara fortsätter utan honom öppnar upp till en hisnande resa till dinosaurier, Big Bang och Gaiadyrkaren Lauras tal om maya-teorin. Maya är – förutom ett folk i Sydamerika och ett dataprogram för 3D-grafik – ett begrepp hos indierna sedan tusentals år tillbaka och är ett annat ord för bländverk. Vi tror att den yttre, synliga eller materiella världen är den verkliga världen. Vi tror att vi är separata från varandra och allt annat på denna jord och i universum. Men den vise vet att brahman eller världssjälen är den verkliga världen och att allt är ett. Det är egentligen en sinnessjuk tanke att tro att vi är åtskilda eftersom allt är uppbyggt av samma byggstenar. Maya är den drömlika illusionen vi går omkring i och vi tror ju också att det är sant det som händer i våra drömmar under tiden vi sover – tills vi vaknar då vi inser att det var en dröm. Allting sker parallellt, samtidigt och överallt men vår förmåga att omfatta det är mycket begränsad. ”
Men Maya dyker också upp i en annan skepnad i berättelsen och spänningen stiger. Frank har en ovälkommen gäst – en geckoödla – i sin bungalow som sitter på ginflaskan som står på bordet. Frank är rädd att geckoödlan ska hoppa så att flaskan faller i golvet och att innehållet ska rinna ut mellan golvplankorna. Frank tar några centiliter varje kväll för att dämpa sin ångest och för att kunna sova. Gordon – som Frank döper honom till eftersom det är en Gordon’s Gin den sitter på – berättar för honom att det finns bara en verklighet, att Gordon är Frank och Frank är Gordon. Bara dialogen mellan geckoödlan och den tvåbenta ättlingen till kvastfeningarna är en lustfylld upplevelse. Frank misstänker en komplott mot honom när Gordon med sitt ödleöga ser på Franks mera rödsprängda blick och säger; ”Vi bär och blir burna av en själ vi inte känner. När gåtan ställer sig på två ben utan att lösas, är det vår tur. När drömbilderna nyper sig själva i armen utan att vakna, är det vi. För vi är gåtan som ingen gissar. Vi är sagan som är inspärrad i sin egen bild. Vi är det som går och går utan att komma till klarhet”. Han har nämligen hört samma sak citeras av ett mycket märkligt par som också är på besök på ön. Boken är sprängfylld med poetiska och naturfilosofiska livsbetraktelser och Frank tvingas ifrågasätta sina egna teorier och värderingar. Han måste också möta sorgen över sin dotter som dog alltför tidigt. För att inte tala om det märkliga manifest i form av en kortlek som verkar ha vandrat fram och tillbaka i tiden med hjälp av en dvärg! Logiken är alltför fattig på ambivalens. Därför är den inte särskilt bra lämpad för konfliktlösning, eller för processer överhuvudtaget. Den är stendöd, Vera” skriver Frank i ett brev senare i boken efter alla de märkliga och knasiga möten han har varit delaktig i.
Tillbaka till Bodil och Björn i Uppgränna. Deras vision om ett hållbart kretslopp är nu på god väg att manifesteras i Uppgrenna Naturhus
och nästa sommar är det tänkt att det ska invigas. Det är en dröm som särskilt Bodil har burit på i många år och nu har grunden lagts och i skrivande stund antar jag att stommen till huset är på väg att resas. Bodil har inspirerats av Bengt Warnes ”Naturhus” och Uppgrenna Naturhus är en vidareutveckling av Warnes filosofi. Anders och Rosemary Solvarm och deras företag Ecorelief ( Anders själv är där hos Bodil och Björn och bygger själva kretsloppshuset som ska stå för all avloppsrening ) är också inspirerade av Warnes filosofi om ett liv i harmoni med naturen. Uppgrenna Naturhus blir en plats, en oas som kan bjuda på allt från citronlund till tropisk del till konferensutrymmen och kanske den viktigaste delen är möjligheten för människor att kunna återhämta sig med grön terapi, ljusterapi och mycket musik ( både Bodil och Björn är mycket musikaliska och varje gång jag har varit hos dem vaknar jag ofta till sång och gitarr som strömmar ut från köket ). Husets tak kommer att vara av glas så det blir en växthusmiljö och redan nu kan jag känna dofterna av växterna som antagligen kommer att växa så det knakar. Jag kommer att tänka på filmen Resan till Melonia och jag kan tänka mig att växtelixiret i huset blir en kombination av musik, kärlek och solen som öser sitt ljus över Vättern. Huruvida detta hus och allt annat jag ser är ett bländverk – maya – eller inte må vara osagt men åtminstone känner jag en Maya som i allra högsta grad är sann och verklig. Och vem vet vilka hemligheter hon bär på? Hon är förmodligen lika klok och insiktsfull som geckoödlan Gordon. Jag tror det i alla fall.
Underbara, goda Maya!
På vägen hem tog jag en avstickare till Omberg i Vadstena och jag blev nästan bergtagen! Vilken natur! Vilken energi! Omberg har varit föremål för många författare och konstnärer och ekoparken är något jag verkligen rekommenderar dig att besöka. Jag siktar på att kunna spendera några veckor i Ellen Keys bostad för att skriva och vandra någon gång i framtiden. Jag sår det fröet nu när jag skriver detta. Jag är ju inte Dream Builder Coach för intet!
Sen körde jag vidare över Östgötaslätten till Björnlunda där min käre far håller till och jag fick se gamla Björnlunda och hembygdsgården. Södermanland är ett vackert landskap och mitt svenska hjärta klappade lite extra när jag såg alla backarna med enar och vackra små hus. Men blir mera patriotisk när man är utanför sitt hemland, som Dr. Riyadh al-Baldawi sa. Har du inte käkat lunch på Öster Malmaså har du missat något. Jag som är vegetarian var tveksam om det skulle finnas något för mig men jag åt den mest utsökta soppa på svartrot och salladsskålarna svämmade över av allt man kunde önska sig.
Jag hann hem och sova en natt bara för att igen sätta mig i bilen och på nytt styra kosan söderut till Kristinestad för en tvådagars fortbildning om Individens psykosociala utveckling under migrations- och anpassningssprocess av och med Dr. Riyadh al-Baldawi.Han föreläste bl.a. om de olika faserna en människa på flykt måste gå igenom: hemlandsfasen, transferfasen och mottagarlandsfasen. Jag kan tala om att det är sannerligen inte bara den yttre resan som sätter spår – den inre resan är mycket mera komplicerad. Jag inser nu ännu mera hur lite vi vet om varandra och hur lite vi vet om bakgrunden varför människor gör som de gör. Just därför borde vi tänka en gång extra innan vi luftar våra fördomar om andra och ta reda på mera fakta istället för att gå efter lösa antaganden och slappa föreställningar.
Dr. Riyadh al-Baldawi
Det som jag fastnade vid speciellt var hans upplysning om vad integration egentligen betyder och hur fel vi använder begreppet – inte minst bland politiker och i media. De borde verkligen sätta sig ner och låta Dr. Riyadh al-Baldawi pränta in i dem ett och annat vad gäller människor som av en eller annan orsak väljer eller tvingas att lämna sina länder. Integration = möte mellan två olika kulturer och som ger uppgov till en tredje ( ny ) kultur. Nu talar vi om att invandrare ska integreras men i själva verket menar vi att de ska anpassa sig efter vår kultur eller t.o.m. assimileras vilket betyder en fullständig anpassning till majoritetens kultur och underförstått utplåna den egna kulturen. Nu sker integration obereonde vi är medvetna om det eller inte för vi tar till oss av varandras seder och bruk i mindre eller större utsträckning över tid. Jag tycker ändå att vi är lite väl slarviga med hur vi använder begreppen och jag fick se mig själv i spegeln och begrunda min egen okunskap och mina fördomar – sånt är bara nyttigt.
Den långa visan ”Vi sålde våra hemman” berättar om de umbäranden nordborna fick utstå när de emigrerade till Kanada. Det är inte annorlunda för dem som idag kommer till vårt land. Folk säljer sina hemman varje dag för att söka sig ett bättre liv någon annanstans eller så tvingas de fly hals över huvud. Vilket motiv det än må ligga bakom är det alltid smärtsamt att lämna sitt land, sina vänner och sitt hus. Nu som då. En del klarar sig bra i sitt nya land medan andra aldrig återhämtar sig. Vi har alla en historia, vi längtar alla till att ha ett bra liv och vi borde inte vara så småsinta att vi inte kan unna varandra ett gott liv. Finns det hjärterum finns det stjärterum.
Det blev långt om den gångna veckan men det kan inte hjälpas. Och nu kan jag knappt hålla mig till nästa blogg då jag ska berätta om den andra boken av Jostein Gaarder som jag fick i min hand istället för den jag frågade efter. Det är bara för komiskt och jag fick verkligen svar på varför jag inte ska slösa tid och energi på ”bekännelser”. Svaret fick jag av en mycket klok kvinna som vägrade döpa sig. Väl mött nästa söndag!
”Människan är kanske det enda levande väsen i hela universum som har ett universellt medvetande. Då är det inte bara ett globalt ansvar att bevara miljön på den här planeten. Det är ett kosmiskt ansvar. En gång kanske mörkret sänker sig igen. Och Guds ande svävar inte längre över vattnet” ( ur Maya ).
Carinas Universum 