Jag kom på att jag har ju deltagit i virtuella skrivarkurser:  bloggskrift 2010 och bloggskrift 4 och vill länka till dem på den här bloggen, antagligen har jag gjort det tidigare men jag minns inte och jag orkar inte kontrollera det. Det känns ganska märkligt att läsa texterna när jag tänker på när jag skrev dem och hur livet såg ut då. Vem var jag? Hur hittade jag en plats inom mig själv som gav utrymme för kreativt tänkande? Bloggskrift 4 gick 2013 och då hade jag väl börjat bli rätt så bra ihoplappad men ändå. Jag var väldigt ambitiös 2013, vill jag minnas. Studerade, reste till USA för ett certifikat i Dream Builder Coaching och startade min enskilda firma som bl.a. hypnosterapeut ( 2013 lär ska ha varit ett dåligt år för att starta upp projekt av eknomisk natur ). Den mängden studiematerial som jag samlade ihop och antingen slängde eller sparade när jag flyttade var ett bevis på en mycket kunskapshungrig Carina. Det var som om jag försökte hinna ikapp någonting efter många år av mer eller mindre totalt andligt mörker. Flera år av att vara helt eller delvis absorberad av berättelsen om mig och mitt liv förorsakade en andlig härdsmälta som gjorde att jag var mycket olycklig, nedvärderande mot mig själv och ständigt stående på katastrofens brant.

Med andlighet menar jag inte religiositet utan jag menar känslan av att ha kommit hem till sig själv och att inse att jag är en krusning på havets yta men en del av havet. Eckhart Tolle beskriver det så bra när han säger att den lilla krusningen eller vågen är som vårt ego som tror att det är separerat från alla andra vågor, omedvetet om havet och därmed känner sig hotat av de andra vågorna, överlägset eller underlägset de andra vågorna. Föreställ dig att du betraktar vågorna på havet och tänk på varje liten våg som separerat från själva havet – det blir absurt! Men så lever många av oss, separerade från varandra och ständigt bevakande våra revir. Vi är hela tiden beredda på angrepp från andra; kritik, ifrågasättande, nedsättande kommentarer och det är då vi separerar oss från omvärlden. Som om inte det räckte så har också vi den inre kritikern som hela tiden påminner oss om hur bra eller dåliga vi är, hur korkade alla andra är osv. Vi är attackerade från alla håll! Någonstans i skottlinjen försöker vårt högre jag, själen eller vad vi vill kalla det, få vår uppmärksamhet, få oss att stanna upp och uppleva världen istället för att ständigt förklara den.

En annan vanlig metafor är att var och en av oss är en liten ljusstråle av solen som är källan till ljuset. Sen att vi består av samma beståndsdelar som solen är en annan diskussion. Energin som håller hela universum och allt levande är densamma överallt men i olika former. Gregg Braden  är en av många som forskar i kvantfysik och andlighet och som bygger broar mellan dessa discipliner. Kolla in honom och jag kan varmt rekommendera hans bok ”The Divine Matrix” som för mig blev en ögonöppnare. Andlighet för mig är att inte enbart förklara världen med våra fysiska sinnen, inte enbart förklara världen med att väga och mäta. Vårt s.k. sjätte sinne ( somliga kallar det för det första sinnet ) är den där inre rösten som somliga kallar intuition eller magkänsla. Ibland vet man bara, utan att man kan förklara det man vet. Det är som om det sitter i ens DNA och som inte behöver förklaras eller dissikeras utan bara upplevas. Att uppleva världen utan att ständigt förklara den är ett sätt att få distans till det ständigt pågående tankesnattret som ganska långt är inprogrammerat material ända från barnsben. Vi kan inte och ska inte sluta tänka men vi kan lära oss att tänka mera intelligent till vår egen och andras fördel. Att helt enkelt se oss själva som andliga varelser som har fysiska upplevelser, små vågor av ett och samma hav.

Sadhguru förklarar mycket bra hur vi kan förhålla oss till vårt tänkande och få distans till det!

Jaja, jag vet inte vart jag är på väg med det här. Jag skulle ju bara lägga ut länkar till gammalt skrivmaterial.

Fridens liljor!