Ibland tvingas man ifrågasätta det man håller på med och det är bara hälsosamt. Efter att jag läste detta gick jag några dagar och funderade på min roll som psykiatrisk sjukskötare. Vad är det som är viktigt? Vad är det som jag tillsammans med mina klienter belyser i våra samtal? Hur stor del av samtalen går ut på att vända på stenarna från det förflutna i hopp om att hitta svar och bot? Hur helande är det att ständigt prata om det som är fel, sjukt och galet? Vad sätter jag fokus på? Att ta fram så många detaljer som möjligt om det som är fel eller att locka fram resurser och framtidstro? Att fram till idag så har jag….men från och med idag ska jag…

Jag vill hellre prata om ”friskdomar” istället för sjukdomar. Jag vill hellre slå på trumman som gör att allt det hemska, det tragiska och det såriga ska få vara där tills det hittar sin läkning, att samtalen om nuet, drömmarna och längtan ska bli som ett läkande förband, en sårsalva. Jag tror inte på att man måste vända på alla stenar för att hitta orsak, vem som är skyldig, varför det är si eller så. ”Varför” är egentligen en meningslös fråga. Kvaliteten på svaren beror på kvaliteten på frågan. Jag tror däremot på att gråta över det som har gjort ont och gör ont och att småningom försonas med det som just nu känns omöjligt att acceptera. Jag tror att så länge frågan ”varför”seglar över huvudet som ett mörkt moln så finns ingen plats för acceptans och försoning. Att acceptera betyder inte att man måste lära sig tycka om det som har hänt men att inse att det inte går att ändra på det förgångna. Det enda jag kan ändra på är mitt sätt att tänka om det som har hänt och händer. Det enda jag kan göra för att kunna bli fri och gå vidare med mitt liv är att acceptera att det har hänt mig och vad jag kan lära mig av det. Det går inte att bli av med erfarenheter! Så länge erfarenheterna – hur hemska de än må vara – inte kan accepteras blir de mina fiender jag måste dagligen slåss mot. Jag kan inte utplåna det jag har varit med om men jag kan lära mig att integrera det så att det blir en del av mitt liv, av den jag är och kommer att bli. Därför vill jag hellre tala om det som helar hos en människa och det är olika för varje individ.

I boken ”Waking the Tiger” skriver Dr. Peter Levine att den energi som används för att skydda sig i en farlig situation stannar kvar i kroppen efter att faran är över. Han relaterar till hur det går till i djurvärlden och vad som händer som gör att en flock betesdjur efter ett överfall av rovdjur relativt snabbt återvänder till att beta och bete sig som om inget hade hänt. När vi inte kan göra oss av med energin utvecklas det till PTSD – PostTraumatisk Stressyndrom. Att sitta och prata och prata om det som har hänt är inte så effektivt som vi kanske vill tro. Det som händer är att energin som inte längre behövs försöker kroppen göra sig av med men om vi bara pratar om det som har hänt så tvingar vi den att fortsätta att cirkulera i kroppen. Det som vi har missat i vår mentala värld är vad som sker fysiologisk och att kroppen har ett eget system att göra sig av med energin den har genererat i överlevnadssyfte. T.ex. om du sprang för ditt liv och inte har fått hjälp med att göra dig av med den energin så kommer du antagligen att fortsätta att fly från vissa situationer livet igenom. Om du ”frös fast” i en farlig situation eller spelade ”död” ( vilket är i vissa fall det enda vettiga att göra ) så kommer du antagligen att frysa fast eller spela död i vissa situationer livet igenom. Eller så slåss du för ditt liv och det fortsätter du med senare också. Dessa tre reaktioner – fly, fäkta eller spela död – är kroppens försvarsmekanismer som vi ska vara glada och tacksamma över. Problemen kommer när vi inte får hjälp med att stänga av försvarsmekanismerna när faran är över och genom att prata om det farliga år ut och år in är det som att trycka på ”on” hela tiden.

Människans förbannelse i motsats till djuren är bl.a. hennes kognitiva förmåga. Vi går mentalt och känslomässigt igenom det som hände och försöker frigöra oss från de fysiska symptomen med hjälp av samtalsterapi och i värsta fall läkemedel. Det fungerar sällan så bra som vi intalar oss. Vi ifrågasätter oss själva i det som hände, vi känner oss djupt kränkta, vår världsbild formas efter det som hände oss och vi vågar inte lita på någon eller oss själva. Allt detta är naturligt att uppleva men det hjälper oss inte i längden. Så länge energin sitter kvar i muskler, inre organ och i cellerna är vi hela tiden på helspänn. Det sliter på kroppen och på psyket. Vi kanske skulle tjäna mera på att få hjälp med att frigöra kroppen från den fastfrusna energin genom ta in mera av fysiska övningar i vården. I Rwanda är sol, dans, trummor och att få vara tillsammans i grupp självklara resurser i syfte att komma över – i Rwandas fall – det mest fasansfulla man någonsin kan tänka sig. Jag säger inte att det är glada dagar efter det men man lär sig att leva med erfarenheterna. Jag tror att vi i västvärlden har missat en väsentlig del i vad det innebär att bli helad från trauamtiska upplevelser.

Till dig som lider av PTSD kan jag rekommendera ”Waking the Tiger”. Tyvärr är den inte översatt till svenska. Inom EMDR-terapin är kroppens reaktioner i allra högsta grad i fokus och jag har sett många klienter göra sig av med fastfrusen energi genom att låta kroppen sköta det på egen hand under min handledning. Jag förstår bättre hur klok kroppen är och att ibland måste vi lägga våra tankar, frågor och anklagelser åt sidan och låta naturen sköta läkningsprocessen. Vi måste våga lita på att vi också är en del av naturen och att vi kan lära av djuren hur vi kan frigöra oss från energin när faran är över. Vi är fysiologiskt programmerade på samma sätt som djuren men p.g.a. vår kognitiva och emotionella förmåga har vi låtit föreställningarna ta över istället för det faktiska och naturliga/fysiologiska.

Jag hade tänkt skriva lite mera lättsamt idag men nu blev det så här och jag antar att det är en mening med det. Men jag vill dela med mig av en underbar dag som började tidigt med en minst sagt magisk cykeltur på Söderfjärden till tranornas rop om att det är dags att sticka söderut och där regnbågen slutade nästan framför mina fötter…

…fortsatte sedan på sjön med lite fiske och sen i en skog i jakt på svamp och där jag är säker på att det bor tomtar och troll…

…och slutade med att jag somnade som en klubbad säl på soffan och jag som hade tänkt filmkväll och popcorn…

…men ”Steglitsan” av Donna Tartt fick min odelade uppmärksamhet istället senare på natten och det är en bok som jag verkligen vill rekommendera. En underhållande och spännande berättelse, språkligt sett en ren och skär njutning och många sidor av tunt papper! Godis för en boknörd 🙂

Fridens liljor!