Det är en märklig upplevelse att känna ett starkt behov av att skriva men inga ord kommer fram. Jag inget att säga eller jo, jag har massor att säga men inte just nu. För ett par veckor sedan blev det bara stopp och jag har känt stor frustration över den inre tystnaden tills för ett par dagar sedan. Nu har jag insett att det är så det ska vara. Jag är en usel coach när det gäller mig själv och ser inte till mina behov av stillhet och eftertanke. Det är så lätt att bli hemmablind.

Jag har lyssnat mycket på radio den senaste tiden och har lagt märke till att lyssnandet till det som är utanför mig till stor del avtrubbar min hörsel vad gäller det som pågår inom mig. Att höra om helvetet i Syrien, om det eskalerande vansinnet i Ukraina, om alla som är på flykt i Sudan, ekonomier som kraschar och om nya diagnoser på barn som anses dagdrömma för mycket får min själ att dra sig ännu mera inåt och bort från denna fysiska tillvaro. Min vanliga reaktion på alltför mycket negativ information är att bli handlingsförlamad och deprimerad och jag vet att jag inte är ensam om det. Hur många av oss går inte omkring med domedagsprofetior ständigt ringande i våra öron? Den vanligaste reaktionen är eskapism, en flykt in i olika tröstebeteenden; shopping, sex, droger och alkohol, cynism, mat, rasism, religion – ja, listan kan göras hur lång som helst.

Dagens nyhet för mig var att forskningen inom barnpsykiatrin i bl.a. USA som bäst jobbar på en sidodiagnos till ADHD; SCT eller Sluggish Cognitive Tempo. Kriterierna för att ett barn ska diagnosteras med SCT är följande: dagdrömmande, flukturande uppmärksamhet, frånvarande, tappar röda tråden i tankegången, blir lätt ( snabbt? ) förvirrad, verkar sömnig, långsamt tänkande, långsamma rörelser, låg initiativförmåga och blir lätt uttråkad ( behöver stimuleras ).

Jag kan ju se utgående från listan att dessa egenskaper kan vara till hinder för ett barn att fungera optimalt i ett samhälle där målinriktat tänkande/beteende, resultat inom överskådlig tid, beslutsamhet och resultatmedvetenhet hyllas som det saliggörande. Det jag också ser att barn upp till 5-6 års åldern är omedelbara och omedvetna om sig själva men desto mera ett med nuet. De kan föreställa sig saker som om det är ”på riktigt” och de spelar upp roller de ser omkring sig. Sedan sker domesticeringen av barnen när de börjar skolan – de tvingas sluta dagdrömma och ska istället använda linjal och rutigt papper och ingen frågar hur de uppfattar den värld de nu har tvingats in i. Ingen frågar sig varför dagdrömmandet blir ett sätt att överleva i en värld där vuxna rabblar upp gammal kunskap och samtidigt larmar för en mörk och dyster framtid.

Istället för att se barnens psykiska illamående som ett symptom på något som är sjukt i deras omgivning och fokusera på och åtgärda orsakerna så ska barnen anpassas med hjälp av psykofarmaka. Än en gång visar vi vuxna att vi inte är villiga att se vår egen del i den sjuka värld vi har skapat och skapar. Vi vill inte ändra på vår livsstil och vi vill definitivt inte se in i barnens ögon för det är för smärtsamt att se vad vi har svikit mest av allt; vårt eget inre barn. Det är en naturlig reflex att undvika det som gör ont men som vuxna är det vår förbannade skyldighet att möta vår smärta öga mot öga och lyfta upp det lilla barnet som vi alla bär inom oss. Det är vår förbannade skyldighet att fråga vårt inre barn om vad det drömmer om och det är vår förbannade skyldighet att hjälpa barnet att manifestera drömmarna – NU! Tro  mig, den här världen skulle vara rena himmelriket om vi lyssnade mera på barnen och tog till oss deras syn på hur vi kan lösa världens problem.

Jag är så ledsen att jag inte insåg detta när mina egna barn var små men jag har ett barnbarn, flera är kanske på väg hit till jorden så småningom och världen är full av barn som bär på drömmar som bara väntar på att få bli berättade och HÖRDA.

Det har varit en tid av inre tystnad, skogen och gråstenarna har kallat på mig mera på sistone. När jag var liten var skogen mitt kungarike och jag spenderade mycket tid med att sitta i träd, gå längs vattendrag, krypa in i bergsskrevor och redan som liten sörjde jag över att jag höll på att glömma, att dimman mellan mig och den plats jag kom ifrån blev allt tätare. Jag kunde gråta över att jag inte såg de små väsen som jag visste fanns där – jag kände av dom och jag sörjde över att deras värld höll på att stängas för mig. Redan som 5- åring kände jag mig inte värdig att få vara med längre i den världen för jag tyckte det var så svårt att vara liten och ville bli vuxen fort för att slippa känna sorgen. Som om jag redan då visste vad som skulle komma.

Nu är jag på väg till skogen igen och gråstenarna känns plötsligt så närvarande, så tydliga. Nu är det inte tid för mitt vuxna jag utan nu är det dags för mitt inre barn att ta min hand och leda mig in i skogen för att hjälpa mig att minnas hur viktigt det är med dagdrömmar och att i dem finna en del av svaren. Jag har en annan följeslagare som också är bra på att se sånt som mitt vuxna jag inte ser;

Nemo – en fyrbent varelse med stor visdom och som jag ofta har en ordlös konversation med. Hunden Kerberos som vaktade vid andra sidan floden Styx var den som såg till att alla gick in i dödsriket Hades. Nemo är hunden som leder mig genom glömskans dimma tillbaka till den jag var – innan jag domesticerades och tvingades använda linjal och rutigt papper för att förstå och kunna leva i den här världen.

I morgon, måndag 14.4. kl. 18-20.30 håller jag min Vision Workshop på Kasern 13, Korsholmsesplanaden 6 i Vasa. Där kan du testa den dröm du kanske just nu går omkring och bär på. Välkommen!