Våren – glädje och smärta

I går var det vårdagjämning, dagarna blir nu längre än nätterna och vi människor i den kalla Nord kravlar oss upp ur våra hålor – bleka och med kisande ögon likt nyfödda varelser. Efter en tid i mörker och introvert tillvaro kommer vi upp till ytan igen och blir mera utåtriktade. Energin som i några månader har varit låg och kanske utan klar rikting riktar sig nu utåt, uppåt, vill expandera och brista ut i grönska och utomhusaktiviteter.

Att det i skrivande stund blåser och river till där ute ser jag som en bra beskrivning på rörelse, en sorts otålighet och det påverkar också oss. En del av oss sår och planerar sommarens trädgård, andra surfar på bårsajter medan andra drar sig undan det starka solljuset och den oroliga luften. Det är inte självklart lätt att vara i en energistorm även om den första tanken är att det är häftigt och frigörande. Hur det än är och hur vi än reagerar är det viktigt att lyssna in vad som känns bra. Vill vi stanna inomhus fast solen öser kaskader av ljus över oss är det ok för en del människor klarar inte av att få allt på en gång över sig. ”Ögon känsliga för grönt”, som poeten och sångerskan Barbro Hörberg sa i sin sång 1973.

En del känner starkt vemod när våren dansar in. Det kan för en del verka helt skruvat men det handlar om energi och hur vi tar upp och lever ut den. Också en förväntan på sommaren och hur lyckliga vi ska vara då kan kännas provocerande om man är den mera introverta typen som blir fort trött av för mycket aktivitet.

Antalet självmord ökar något under denna period. Ljuset ger mera energi till det man inte har orkat slutföra under den mörka perioden. Det är som med antidepressiva mediciner där också risken för självmord ökar under de första två-tre veckorna p.g.a. ökad energi. De negativa tankarna – som inte automatiskt dämpas eller försvinner med läkemedel! – får också mera energi och kan resultera i handling.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

                                                                            Karin Boye ( ur diktsamlingen För trädets skull )

 

Nu vaknar Moder Jord och ger av sitt kommande överflöd till oss. Tacka henne och ge också tillbaka gåvor i form av respekt och kärlek. Kom ihåg, utan henne är vi ingenting. Gå ut och hälsa Fader Sol, Broder Vind och Syster Måne. Känn in hur dessa energier finns oberoende om vi finns med eller inte, det är upp till oss hur vi mycket vi vill vara delaktiga i ständigt pågående skapelseprocessen – det kan ge häpnadsväckande insikter!

Fridens liljor!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s