Det har varit 7 dagar med en ihärdig och molande migrän som inte har fått sitt slutliga utbrott. Vätskan i ryggmärgen har känts seg, jag mår bara illa och jag har varit fånge i en kropp som inte vill någonting annat än ingenting. Det verkar vara en typ av flunsa eller så är det en vink att varva ner. För en vecka sedan flög jag av cykeln p.g.a. en lömsk isfläck snyggt gömd under ett tunt snötäcke – jag hade hjälm, gudskelov. Sen dess har jag rejält ont på vänster revben. Jag är inte bra på att hantera fysisk smärta – jag blir ynklig, deprimerad och drar mig in i mitt skal.

När jag i morse fick höra att den svenska utrikeskorrespondenten Nils Horner hade blivit skjuten i huvudet av två män i Kabul så sjönk min redan sjunkande inre temperatur med ytterligare några streck. När jag sedan hörde Monica Zetterlund sjunga ”Under vinrankan” kunde jag inget annat än gråta. Det var inte bara för Nils Horner jag grät – det var för allt och alla. Det blir så när man är skör.

http://youtu.be/2F4lAwJbq8M

Jag har gjort en överenskommelse med mig själv att inte låta mig förgiftas av all den negativa energi som finns omkring mig. Jag har jobbat som en dåre de senaste åren med mig själv för att få kontroll över min depressiva sida som verkar vara en del av min personlighet och det har gått bra. I grunden är jag en otroligt positiv människa och jag har alltid trott på mänskligheten men när jag själv är under isen är det som om jag tappar min papperslapp som ett barfota barn i livet. Det är som om alla pusselbitar har kastats upp i luften och ligger utspridda runt mig och jag vet inte var jag ska börja plocka för att få ihop allting igen.

Det börjar väl svänga småningom och när huvudet har svalnat och när det har blivit fritt flöde i ryggmärgen så är jag på banan igen men just nu är det mesta bara så tungt och så sorgligt. Det är också en del av livet.

Inte kände jag Nils Horner men det gör faktiskt ont för hans reportage var något utöver det normala; han var äkta, respektfull och sket i att fraternisera med världens kostymklädda politiker och  ledare för han ville komma nära människorna som försökte leva sina liv värdigt – som du och jag. En röst har tystnat, ett par ögon har slutits och vi har förlorat en värdefull utrikeskorrespondent.

R.I.P Nils Horner