Det gäller att ha rejält på fötterna!

Fotbeklädnader har alltid varit ett problem för mig. Det finns liksom inga skor som mina fötter gillar och de får alltid skavsår eller blåa tånaglar. De enda skor som hittills har godkänts är flipflopsandaler men nu är det kallt ute och snart kommer det snö även om det ser mörkt ut med det just nu. Ett par skodoningar som dock har följt med i varje flytt under de senaste 30 åren är ett par rejäla vandringskängor som är fula som stryk men ajaj vilket grepp om underlaget de har! Jag har inte gått många timmar i dem sedan de införskaffades för dyra pengar 1983 i Umeå men idag var vi ute på en lång skogsvandring och de ville klättra på stock och sten. Jag blev imponerad över stadigheten och jag kände mig jordad i allra högsta grad. De är nästan som kängor med stålhättor och jag lekte med tanken hur de skulle kunna fälla en alltför närgången björn eller något annat hotfullt element som korsade min stig. I fantasin är allting möjligt…

Som ambitiös men något vilsen 20-åring var det helylle som gällde. Jag jobbade, lärde mig spela altblockflöjt och åt hirsgröt. Allt skulle vara ”naturligt” och helst hade jag velat att hela världen skulle ha doftat fårull och mossa, antar jag. Förmodligen såg jag inte klok ut med mina Lundhags Jämtkängor, en urful fårskinnsmössa nedtryckt över flätorna och min högt älskade, blå ”ladugårdsrock” som jag bar vinter som sommar och som till det bittra slutet hölls ihop med säkerhetsnålar. För att inte glömma palestinasjalen och de lila manchesterbrallorna! 

                                     

Dessa kängor kan spännas på skidor också – i fall jag skulle tvingas staka mig över ett snötäckt kalfjäll en stormig vinterdag. Det är föga troligt att jag kommer att uppleva det men man ska aldrig säga aldrig. Någon baktanke med att släpa dem med mig under alla dessa år måste det ju ha funnits? Men då gäller det att susa fram på rediga skidor och inte på dessa dagens tandpetare i plast som man ska freestyla sig fram på. Nej, tunga träskidor ska det vara så man hålls kvar på marken. För många år sedan fick jag för mig att åka ut i skidspår som jag inte hade gjort på länge och kunde konstatera att mina skidor var från stenåldern; de vara alldeles för breda för spåren och jag kände mig som något som hade vaknat mitt under en vinterdvala och förirrat sig ut bland människor när spänstiga och beniga skidåkare skrevade sig förbi i uppförsbackarna där jag stakade mig fram – gåendes på skidorna. Det kändes mycket förvirrande.

                                    

 

Nu är det inte bara dessa kängor som har kommit fram igen. För någon dag sedan tipsade min dotter om ett par näbbstövlar på ett loppis som hon tyckte skulle passa mig. Jag har också varit insnöad på näbbstövlar anno dazu mal. Och nu är jag ägare till ett par igen och jag fick dem för ett mycket bra pris. Det känns som om ”what goes around, comes around”. Vad det nu ska betyda. Men om jag kommer med en ful fårskinnsmössa på huvudet hoppas jag verkligen att någon säger till. Någonstans måste gränsen dras! 

                                     

Det här är en gräslig teckning och det ser ut som om jag hade klumpfötter – antagligen såg det ut så också. Men något åt det här hållet var det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s