När relationer kommer på tal handlar det ofta om relationer till andra runtomkring oss; familj, vänner, kolleger, djur. Vi sätter ner mycken möda och stort besvär för att ha fungerande relationer. Relationer är en förutsättning för att vi ska fungera, en förutsättning för överlevnad. Vi har bilder av hur den perfekta relationen ska se ut och vi beger oss ut på korståg i sökandet efter den heliga Graalen. Förödelse och nedbrända drömmar följer våra spår. Ibland tror vi att vi har hittat Graalen men blir besvikna när vi inser att den inte innehöll frälsningen från oss själva. Många av oss förväntar oss att den andra ska fixa något som vi själva inte klarar av. Göra oss hela eller ”komplettera” som det så fint heter. Det finns alltså någon därute som går omkring och bär på en pusselbit som tillhör oss – tror vi.

Jag är en skrivande människa. Genom att skriva har jag försökt komma på vad det är jag inte förstår – jag vill nämligen förstå saker. I skrivande stund deltar jag i en skrivkurs på nätet. Vi får nya uppgifter varje vecka och de senaste två veckorna har varit en mycket intressant resa i mig själv. Jag beställde en bok som tilltalade mig – det var säkert bara för att det var en uggla på framsidan. Jag läste några sidor och någonting klickade till i mig. Jag upptäckte dialogen som ett verktyg. Nu känns det som om jag inte skulle ha tid med annat än att bara skriva, skriva, skriva. Jag har fått en direkt kanal till min inre röst och min relation till mig själv har fått klarare ramar. Inget vimsande hit och dit eller ”varför?”, ”hur?”, ”när?” som rusar runt i huvudet. Nej, plötsligt finner jag mig själv i en mycket koncentrerad och djup diskussion med denna ”någon” som sitter någontans inne i mig och har en massa kloka saker att komma med. Dessutom har denna ”någon” humor.

Allt har sin tid. Alla relationer har sin tid. Jag vet nu att den allra viktigaste relationen jag har just nu är den till mig själv. För om jag inte har en bra relation med mig själv, är det föga troligt att mina andra relationer fungerar särskilt bra. Jag ställer höga krav på mig själv och nu har jag tid att ta reda på vad det har uppstått ur och hur jag kan dra nytta av det istället för att lägga krokben för mig själv stup i kvarten. Det syns nämligen i mina relationer – krokben efter krokben.

Så nu pågår en ständig dialog inne i mig och det är det mest upplyftande jag har varit med på länge! Jag påstår inte att jag har funnit den heliga Graalen men jag är på väg och litar på att ”någon” redan vet var den finns men jag måste göra jobbet själv. Man kan inte få någonting för ingenting. Det passar mig utmärkt för jag behöver livsläxor på löpande band, verkar det som och jag antar att det finns ett syfte med också.