Ett projekt är så gott som avslutat, man borde luta sig tillbaka och njuta av frukterna…men se, det går inte! Jag tror att jag har börjat förstå mig själv allt bättre under det senaste halvåret som har gått. Jag har lärt mig identifiera mina svag sidor och jag blir allt bättre på att luska ut hur jag ska undvika att låta dem ta över. En av mina skuggor är perfektionisten som får luft när något ska levereras eller avslutas. Jag går ner i vikt, går på högvarv och blir på snudd obsessiv ( jag glömmer allt annat och har svårt att få ett slut på det jag arbetar med – om det känns viktigt dvs ). Att skriva får mig att glömma att det finns en värld utanför och jag får verkligen jobba mig ut ur den bubblan jag befinner mig i. Det är något jag får jobba med – tror jag. Eller så kan jag bli kompis med perfektionisten. Om jag accepterar mina skuggor istället för att kämpa emot eller springa undan så blir de mina bästa vänner, hjälpare och bundsförvanter.

Men samtidigt är det en skön känsla att vara inne i ett ”flow” och bara koncentrera sig på en sak. Omgivningen kan ha problem med människor som är mer eller mindre onåbara när de arbetar intensivt men hör inte det till sakens natur? Det borde vara allas rätt att få koncentrera sig på det de gör utan att ständigt bli avbrutna. Att bli avbruten i ALLT vi gör är mera regel än undantag numera. Fast vi bidrar ju själva till det genom att vara tillgängliga 24/7 via telefoner och datorer. Om du känner att du inte får slutföra saker och det stressar dig finns det bara ett råd jag kan komma med: stäng av, säg nej och/eller be om att få återkomma.

Fridens liljor!